onsdag 6 september 2017

Distant Days - "Dying Of The Light" (2017)


Troligen är jag den enda i Montreal som äger den här skivan, kanske den enda i hela Kanada. Jag fick den i födelsedagspresent av min bror, och medlemmarna i gruppen är vänner till honom, varav jag har träffat och språkat med någon av dom. Gräddan av Uppsalas och Stockholms musikerelit. Vid sådana här tillfällen är det lätt att ens objektivitet tar semester.

Bolaget som släppt plattan är Open Mind Records som också är en skivaffär, i en källare mittemot Upplands nation, där jag tillbringat många timmar och ödslat en del pengar. Troligen min favoritaffär i Uppsala, jag var dock omedveten om att ägaren också hade ett skivbolag. De ger ut vinylskivor med Uppsalaband, som jag förstått det.


Distant Days består av fyra medlemmar, varav sångaren/gitarristen Erik Illes också är den huvudsakliga låtskrivaren, övriga medlemmar är Anders Vretenäs (bas), Ulf Eklund (trummor) samt Michael Funke (gitarr). Mina förväntningar var inte så jättehöga på skivan, vad kan några lokala killar från min lilla hemstad skapa, tänkte jag lite snobbigt, men blev genast satt på plats. Dying Of The Light är en bra platta, där rock/alternativ rock eventuellt kan vara en passande etikett. Det är generellt relativt lugn stämning i musiken, och ofta har bandets musik jämförts med Weeping Willows. Personligen får jag oftare vibbar av det brittiska bandet James (deras lugnare låtar), som också råkar vara ett av mina favoritband. Jag kan absolut höra Tim Booth sjunga flera av dom här sångerna. Båda dom här likheterna får anses vara komplimanger.


Skivan innehåller många starka spår som har en tendens att sätta sig i skallen. Flera gånger har jag kommit på mig själv att nynna en refräng medan jag tar hand om någon vardagssyssla. Öppningslåten Search & Rescue har blivit en favorit liksom A Song From The Basement samt The Loved Ones. Ska jag hitta något bandet skulle kunna göra bättre är det i så fall att öka variationen i soundet. Även om en del fartfyllda låtar blandas med lite lugnare, så är det samma ljudlandskap som vi hela tiden befinner oss i. Några avstickare här och där till lite annorlunda ljudklanger skulle vara kul, och också uppvisa en bredare repertoar av bandet. Eventuellt är det här främst en producentfråga.

Gillar man lite lugnare musik, med en mörk touch, så kan Distant Days debutalbum absolut rekommenderas. Vill man veta mer om bandet kan man besöka deras hemsida https://distantdaysmusic.com/


Tracklist

Side A
1. Search & Rescue
2. September
3. A Song From The Basement
4. The Loved Ones
5. The Moon Is Too Pale

Side B
1. Out Of This World
2. Falling Apart
3. Mixed Blessing
4. Sarajevo
5. Strange Things Will Happen Here




tisdag 9 maj 2017

Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour / The Barr Brothers - "Live" (2017)


När jag för någon vecka sedan köpte plattan 13 med Lee Hazlewood på den närmsta skivbörsen Aux 33 Tours, stoppade butiksbiträdet ned något i påsen när jag betalade, delgav en snabb harang på franska av vilket jag endast uppfattade brottstycken "Je mets... dans la sac...gratuite...". Eftersom jag ändå uppfattat det väsentliga, log jag och svarade, "Comme noël.". Väl ute ur affären undersökte jag påsen och fann till min överraskning att han stoppat ned en extra skiva. Vilken härlig dag. Två plattor för priset av en. De måste ha sett på mig att jag var en Väldigt Viktig Person, med en Väldigt Viktig Blogg. Tänk att sådant syns på en.

Skivan är en s.k. promo, som måste delas ut gratis av affärer, den får inte säljas. Efter min inledande hybris tänkte jag att de kanske gav bort den om man handlade över en viss summa, men har via internet förstått att artisterna skapade denna skiva i samband med årets Record Store Day, och Aux 33 Tours 10-årsjubileum. De första 1500 kunderna efter skivans release skulle få den. Jag lyckades vara bland de första 1500. Officiellt releasedatum är 22 april 2017, så den är verkligen rykande färsk.

Patrick Watson

Artisterna är två lokala förmågor som jag inte kände till sedan tidigare. Jag hade inga förväntningar på innehållet, men blev väldigt positivt överraskad. Som namnet antyder är det en liveinspelning med respektive artist. Patrick Watson är både en artist och ett band (där artisten förstås är medlem/grundare). På nätet beskrivs bandets musik som en blandning av kabaretpop, klassisk musik och indierock. Och skivan öppnar med något som får mig att associera till Jacques Brel och Mackie Kniven. Musiken är från en konsert 2013 på Église Saint-Jean-Baptiste (en kyrka), och på scenen finns förutom bandet en orkester och en kör. De fyra låtarna är en tämligen eklektisk mix, med allt från finstämd, skör sång till kabaretinfluerade nummer. Bandet är tydligen kända för att använda udda "instrument" i studion, som t.ex. en cykel. Intressant sida på skivan, vilket absolut gav mersmak.

The Barr Brothers

På sida B får man höra de två bröderna Barr och Sarah Pagé, vilka är stommen i The Barr Brothers. På scenen finns också diverse medmusikanter. Deras musik beskrivs som eklektisk modern amerikana, en musikstil de anses vara en av de främsta utövarna av. Annorlunda än A-sidan, men absolut lyssningsbart. De lärde känna varandra då de var grannar i Montreal, och Sarahs experimentella harpspelande hördes genom väggen. På den vägen var det. Den här musiken är mer tillbaka till de amerikanska rötterna, något jag inte har så mycket av i hyllan. Det närmsta jag kommer är väl Dr John, även om The Barr Brothers inte dyker lika djupt ned i voodoträsket. Det är sköna låtar, och även här blir jag nyfiken på att höra mer av bandet. Konserten är inspelad 2015 på Montreals Internationella Jazzfestival.

Kul att få den här skivan, som fick mig att upptäcka två nya, lokala, band som verkar intressanta. När jag läser om dom på internet inser jag att de är tämligen kända och framgångsrika i sina respektive genres, och inte längre enbart lokala artister. Av de två banden, så är det för tillfället Patrick Watson som jag är mest nyfiken på, men även The Barr Brothers är värda att lägga på minnet.


Tracklist

Side A - Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour
1. Wooden Arms 3:23
2. Beijing 5:53
3. Man Like You 5:03
4. Where The Wild Things Are 5:13

Side B - The Barr Brothers
1. Even The Darkness Has Arms 4:11
2. Beggar In The Morning 7:23
3. Half Crazy 8:01



måndag 8 maj 2017

James - "Girl at the End of the World" (2016)

James levererar, som vanligt på deras 14:e studioalbum. Tre veckors gemensamt skapande i Skottland, med Max Dingel som producent, resulterar i en platta med ett mer elektroniskt sound än vanligt, något man hittar på ett par plattor från tidigt 2000-tal med gruppen.

En källa till ilska var dock bolagets påhitt att klistra på ett klistermärke direkt på omslaget som berättar vilka singellåtar som är med på plattan. När skivan är inplastad. Och klistermärket har ett klister som gör det i det närmaste omöjligt att få bort utan att lämna fula spår på omslaget. Varför inte sätta det på plasten som omger skivan? Jag blev så upprörd att jag ville kontakta bolaget och ställa frågor, men på hemsidan gavs varken telefonnummer eller emailadress, så det fick vara. Att skriva ett handskrivet brev kändes som att gå till överdrift.


Plattans knappa 45 minuter är generöst fördelade på två skivor. Sägs ju vara bra för ljudkvaliteten med större mellanrum mellan spåren. Bortskämd som man har en tendens att bli med diverse tillhörigheter i nya skivor, booklets, gatefoldomslag osv, så noterar jag lite besviket att den här skivan inte innehåller mer än de båda skivorna och en mp3 download. Men det är OK, troligen är det skälet till att den istället är relativt billig för att vara en nysläppt vinyl. Att mp3 downloaden bara gav mig drygt två minuter av varje låt, skyller jag på tekniska problem under nedladdningen. Det är ändå inget jag vanligtvis lyssnar på.

Det är en bra skiva. Inte James bästa, men inte heller någon av de mindre bra. Om man gillar gruppen så tycker jag absolut den skall införskaffas. Personligen gillar jag gruppen bättre när det är en något mindre elektroniskt inriktning, och Tim Booths röst inte går genom diverse effekter, som det gör på några låtar här. Men det är inget som går till överdrift, och det känns utan tvekan som ett gediget Jamesalbum. Som balans till det elektroniska soundet bjuds man bl.a. på den Edward Sharpedoftande Nothing But Love, som avslutar första sidan, och de svepande refrängerna är förstås alltid där. De har varit med länge, och jag gläds över att de fortsätter att skapa bra skivor. Kan nämnas att det höll på att bli James första #1 skivan i England, men i sista stund petades de ned till andra plats av Adele.


Tracklist

Side A
1. Bitch – 4:52
2. To My Surprise – 4:21
3. Nothing But Love – 3:29

Side B
1. Attention – 4:08
2. Dear John – 4:04
3. Feet of Clay" – 2:37

Side C
1. Surfer's Song – 3:51
2. Catapult – 4:02
3. Move Down South – 5:19

Side D
1. Alvin – 2:13
2. Waking – 2:44
3. Girl at the End of the World – 3:00




onsdag 3 maj 2017

Lee Hazlewood - "13" (1972)


En lite udda fågel i Lee Hazlewoods skivkatalog. Historien bakom skivan får man beskriven i en tvåsidig, skön, seriestrip som följer med skivan. Bakgrunden beskrivs också mer fler ord i en text som också hittas inne i skivan, där bland andra Torbjörn Axelman citeras. Historien är följande:

En man vid namn Larry Marks jobbade som bl.a. producent på Hazlewoods skivbolag några år innan skivans utgivning. Larry gillade Hazlewoods musik, och genomförde ett projekt där han valde ut sina favoritlåtar med Lee, stöpte om dom i sin egen favorittappning - soul, funk & blues - och sjöng själv sången. Toppmusiker från Los Angeles musikerpool lirade instrumenten. Men skivbolaget lade ned, Lee flyttade till Sverige och ingen kunde ge ut det inspelade. Väl i Sverige hade väl inte Lee så jättemycket för sig, så han började gå igenom vad som fanns i gömmorna och hittade den här inspelningen. Så genom att återinspela sången med sig själv (och skippa Larrys sång), så hade han vips ett helt album med en minimal arbetsinsats. Skivan gavs bara ut i Sverige och rönte ingen större uppmärksamhet.

Larry Marks

Den bakgrunden leder förstås till att det här låter annorlunda än vad man är van, när det gäller Lee. Det är förstås mycket mer soul och funk, mycket mer blås, än brukligt. Dessutom är musiken inspelad i en tonart som är anpassad för Larrys röst, inte Lees djupa stämma. Det leder ju också till att det blir en ganska kul platta.

Egentligen gillar jag Lee bättre i hans mer "vanliga" version, hans egna arrangemang, men det är kul att bryta av lite ibland. Här är det mer full fart, och kanske det närmsta man kommer en partyplatta när det gäller Lee. Jag har såklart köpt en reissue av skivan, och där hänger skivan med som mp3-download också. Här får man bl.a. originalskivan, där Larry sjunger. Personligen gillar jag faktiskt musiken bättre med Larrys sång, kanske för att musiken helt enkelt är anpassad efter hans röst, och att det faktiskt är den musikstil han älskar. Kanske smittar det av sig på framförandet. Det är riktigt sköna grejer. LP:n innehåller några extraspår där Larry Marks sjunger, bl.a. några tidigare helt outgivna.


Vill man ha en lite annorlunda Lee Hazlewoodplatta, med mycket blås, en tydlig doft av tidigt 70-tal, kan skivan vara något. Speciellt om man gillar soul. Men man får ha ett öppet sinne, det låter annorlunda än vad Lee brukar låta, även om hans djupa barytonstämma ändå gör att man känner igen sig. Den sätter sin tydliga prägel på låtarna, som alltid. Kortet på framsidan är taget av Torbjörn Axelman, det är ett av Lees favoritfoton, han tyckte piltavlan såg ut som en gloria, och stolens ryggstöd som änglavingar.


Tracklist

Side A
1. You Look Like A Lady 2:10
2 Tulsa Sunday 2:15
3, Ten Or Eleven Towns Ago 2:36
4. Toocie And The River 4:35
5. She Comes Running 2:26
6. Rosacoke Street 2:41

Side B
1. I Move Around 2:24
2. And I Loved You Then 3:30
3. Hej, Me I'm Riding 1:58
4. Cold Hard Times
5. Drums
6. The Start
7. Suzie




söndag 30 april 2017

Wire - "Chairs Missing" (1978)

Den här skivan var inte så lätt att hitta begagnad, varken i Sverige, eller här i Montreal. Men så plötsligt en dag, i en skivbörs med huvudsaklig inriktning mot punk, så stod den där i hyllan och väntade på mig. Raskt tyckte jag åt mig den, noterade orden 'Colored vinyl' på omslaget - Wow, ännu bättre! - kände den där fina kombinationen av glädje och överraskning, betalade och gick nöjt hem. Dagen hade plötsligt blivit så mycket bättre.

Väl hemma lade jag på den på skivtallriken och satte mig förväntansfullt i fåtöljen. Men något störde mig i musiken, Jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad. Det var något i soundet, något märkligt. Jag noterade efter ett tag att inte en enda ton hölls rak, utan de svängde hela tiden upp och ned. Jag blev genast än mer misstänksam, skulle det verkligen vara så, och gick fram och observerade skivspelarens arm. Den åkte slalom på skivan. En lång vänstersväng, iiiooooo, och en lika lång högersväng, oooiiiiii, och så vänstersvängen igen. Skivan var fantastiskt snedpressad. Dagen blev genast mycket sämre.


B-sidan är felfri, men A-sidans slalomkörande gör att jag har ganska svårt att tycka om det jag hör, musiken låter inte så som det är tänkt att den ska göra, och det stör mig. Det här var Wires andra platta, och de hade blandat upp den mer renodlade punken med mer elektroniska inslag, och ordet artpunk används ibland för att beskriva musiken. Lyssnaren bjuds en del relativt enkla punklåtar till mörka kreationer som är mer svåra att definiera. Allt från lite trist till i det närmaste fantastiskt.

Det är en bra skiva. Försöker jag bortse från A-sidan ljudliga missvängningar, så förstår jag att även den sidan är bra. Men B-sidan skulle ändå vara min favorit. Låtar som I Am The Fly och Used To, måste ju alla tycka om. Speciellt den sistnämnda har jag fastnat rejält för. Den känns ganska långt ifrån punk, och det är kanske därför jag gillar den. Jag har egentligen aldrig varit någon punkälskare, och att jag gillar Wire beror troligen på att de ofta rör sig ganska lång ifrån den klassiska punken till ganska mörka platser. Det är bra grejer. Chairs Missing rekommenderas, men är troligen inte för alla.


Tracklist

Side A
1 Practice Makes Perfect 4:06
2 French Film Blurred 2:35
3 Another The Letter 1:06
4 Men 2nd 1:43
5 Marooned 2:21
6 Sand In My Joints 1:51
7 Being Sucked In Again 3:12
8 Heartbeat 3:15

Side B
1 Mercy 5:46
2 Outdoor Miner 1:45
3 I Am The Fly 3:06
4 I Feel Mysterious Today 1:56
5 From The Nursery 3:00
6 Used To 2:21
7 Too Late 4:16




torsdag 6 april 2017

Pink Floyd - "Delicate Sound Of Thunder" (1988)


Egentligen kan man inte klaga så mycket på den här plattan. Självklart är kvaliteten hög, musikerna av yppersta klass, soundet perfekt, (de flesta) låtar väldigt bra. Det är ju Pink Floyd. Men är det en nödvändig platta? Egentligen inte.

Jag hittade plattan på en lokal bok- och skivbörs, och köpte den dels för att komplettera min Pink Floydsamling, och dels för att den enda Floydskiva jag inte har, av deras ordinarie skivutgivning, är A Momentary Lapse Of Reason, och många av de låtarna finns med här. På så sätt kan jag fortsätta att rättfärdiga att jag inte köpt A Momentary... (jag gillar den inte). Den skivans höjdpunkt On the Turning Away finns med här i en mäktig version, dessutom finns Learning To Fly också med, A Momentarys... andra någorlunda bra låt. Så varför inte? Skivan var inte så dyr.


Men annars är det Pink Floyds tidigare alster som tilltalar mig på skivan. Det är en dubbelplatta, och den andra plattan innehåller enbart Floyds tidigare material, medan den första enbart innehåller nya låtar året det begav sig, 1988, förutom öppningslåten Shine On You Crazy Diamond. Låtarna är tagna från fem konserter bandet genomförde på Long Beach, NY, sommaren 1988.

Men jag vill påstå att det egentligen inte finns någon jättestor anledning att han den här skivan i hyllan. I alla fall inte om man har originalskivorna. Så mycket nytt ger inte liveversionerna, och det påverkar i alla fall mig negativt i lyssningbemärkelse att höra deras tidigare alster med endast tre fjärdedelar av gruppen som skapade dom (Waters hade lämnat PF långt innan den här liveplattan spelades in). Det är som att något saknas. Dessutom är jag något tudelad till när artister spelar sina gamla låtar, publikfavoriterna, troligen främst just för att det är det folk vill höra. Man lutar sig mot gamla trygga låtar man spelat tusen gånger, och troligen inombords för länge sedan har lämnat för nya musikaliska skapelser. Men samtidigt är det förstås de låtarna som jag också tycker bäst om och vill höra. Ja, det är kluvet.


Men som sagt, egentligen finns det inte så mycket att klaga på gällande den här skivan. Trots det kommer jag fortsätta att lyssna på originallåtarna de flesta dagar. Vetskapen om att kontexten när de spelades in var annorlunda, det var nya skapelser de arbetade med och spelade in, gör de mer intressanta. Och de "nya" låtarna på den här plattan, har jag aldrig varit speciellt intresserad av.


Tracklist

Side A
1. Shine On You Crazy Diamond 11:45
2. Learning To Fly 5:07
3. Yet Another Movie 7:03
4. Round And Around 0:33

Side B
1. Sorrow 9:44
2. The Dogs Of War 7:13
3. On The Turning Away 7:35

Side C
1. One Of These Days 6:17
2. Time 5:18
3. Money 9:42
4. Another Brick In The Wall Part II 5:17

Side D
1. Wish You Were Here 4:50
2. Comfortably Numb 8:42
3. Run Like Hell 6:42



fredag 3 mars 2017

King Crimson - "In The Court Of The Crimson King" (1969)


King Crimsons debutalbum, och det första som händer är att monstret 21st Century Schizoid Man brutalt kör över lyssnaren. Vilken start för en karriär. Kanske behövs resten av skivans betydligt stillsammare låtar för att plocka ihop skärvorna och sätta ihop oss igen.

Den här skivan, med undertiteln An Observation by King Crimson, räknas som en av de absolut viktigaste progressiva albumen, och måste nog också anses vara en av de mest imponerande debutalbumen. 1969 var precis i början av den progressiva genrens existens, band som t.ex. Moody Blues och The Nice hade varit inne och nosat i området, men King Crimson lyfter det ett antal nivåer. Jag är ingen expert på King Crimson, men den här skivan känns betydligt mer tillgänglig och njutbar, än mycket annat de skapade senare under 70-talet, av vilket jag dock endast hört brottstycken. På senare skivor får jag för mig det var svårare och komplexare stycken, som ofta var så avancerade att skönheten för den vanlige lyssnaren försvann någonstans på vägen.


Bandet producerade plattan själva, efter att producenten Tony Clarke, som bl.a. producerat Moody Blues, hade påbörjat ett samarbete med bandet. Men tydligen funkade det inte. Bandets originalmedlemmar, som medverkar på skivan, var Robert Fripp, Greg Lake, Ian McDonald, Michael Giles samt Peter Sinfield som var textförfattare. King Crimsons historia är därefter fylld av medlemsbyten där Robert Fripp är den enda medlemmen som funnits med hela tiden.

Jag gillar verkligen omslaget, och konstverket inuti skivan (det är en gatefold). Det är en tavla skapad av Barry Godber som tyvärr avled en kort tid efter att skivans släppts. Enligt Robert Fripp är personen på framsidan the 21st Century Schizoid Man, medan den mer harmoniske personen på insidan är the Crimson King. Bara omslaget är anledning nog att äga skivan.


Även om låten 21st Century Schizoid Man räknas om en av King Crimsons största klassiker, är jag inte så förtjust i den. Den är alldeles för stökig och brutal för mig. Däremot uppskattar jag resten av skivan. Det är idel lugna verk, progressiva ballader, skulle man nog kunna kalla dom, och väldigt vackra stycken. De mäktiga Epitaph och The Court Of The Crimson King, som båda avslutar varsin sida, är mina favoriter, om jag skulle tvingas plocka ut några. Samtidigt är det något i musikens sound som framkallar en något dyster, på gränsen till obehaglig, stämning. Sångrösten, mellotronen, de mörka texterna. Ja, något är det som framkallar en obekväm känsla. Det är egentligen inte någon upplyftande platta, trots detta är det en skiva man inte kan göra annat än att rekommendera. King Crimson öppnade med den skiva dörren på vid gavel till ett nytt musikaliskt landskap.


Tracklist

Side A
1. 21st Century Schizoid Man (Including "Mirrors") 6:52
2. I Talk To The Wind 5:40
3. Epitaph (Including "March For No Reason" & "Tomorrow And Tomorrow") 8:30

Side B
1. Moonchild (Including "The Dream" & "The Illusion") 12:09
2, The Court Of The Crimson King (Including "The Return Of The Fire Witch" & "The Dance Of The Puppet") 8:48


Kan nämna att det mesta av King Crimsons skapelser i original inte finns tillgängliga på Youtube, copyrightbestämmelser etc... Första videon nedan är originallåten (så länge den får finnas kvar), medan den andra har originalsången, men med instrumenten nyinspelade av någon.