fredag 3 mars 2017

King Crimson - "In The Court Of The Crimson King" (1969)


King Crimsons debutalbum, och det första som händer är att monstret 21st Century Schizoid Man brutalt kör över lyssnaren. Vilken start för en karriär. Kanske behövs resten av skivans betydligt stillsammare låtar för att plocka ihop skärvorna och sätta ihop oss igen.

Den här skivan, med undertiteln An Observation by King Crimson, räknas som en av de absolut viktigaste progressiva albumen, och måste nog också anses vara en av de mest imponerande debutalbumen. 1969 var precis i början av den progressiva genrens existens, band som t.ex. Moody Blues och The Nice hade varit inne och nosat i området, men King Crimson lyfter det ett antal nivåer. Jag är ingen expert på King Crimson, men den här skivan känns betydligt mer tillgänglig och njutbar, än mycket annat de skapade senare under 70-talet, av vilket jag dock endast hört brottstycken. På senare skivor får jag för mig det var svårare och komplexare stycken, som ofta var så avancerade att skönheten för den vanlige lyssnaren försvann någonstans på vägen.


Bandet producerade plattan själva, efter att producenten Tony Clarke, som bl.a. producerat Moody Blues, hade påbörjat ett samarbete med bandet. Men tydligen funkade det inte. Bandets originalmedlemmar, som medverkar på skivan, var Robert Fripp, Greg Lake, Ian McDonald, Michael Giles samt Peter Sinfield som var textförfattare. King Crimsons historia är därefter fylld av medlemsbyten där Robert Fripp är den enda medlemmen som funnits med hela tiden.

Jag gillar verkligen omslaget, och konstverket inuti skivan (det är en gatefold). Det är en tavla skapad av Barry Godber som tyvärr avled en kort tid efter att skivans släppts. Enligt Robert Fripp är personen på framsidan the 21st Century Schizoid Man, medan den mer harmoniske personen på insidan är the Crimson King. Bara omslaget är anledning nog att äga skivan.


Även om låten 21st Century Schizoid Man räknas om en av King Crimsons största klassiker, är jag inte så förtjust i den. Den är alldeles för stökig och brutal för mig. Däremot uppskattar jag resten av skivan. Det är idel lugna verk, progressiva ballader, skulle man nog kunna kalla dom, och väldigt vackra stycken. De mäktiga Epitaph och The Court Of The Crimson King, som båda avslutar varsin sida, är mina favoriter, om jag skulle tvingas plocka ut några. Samtidigt är det något i musikens sound som framkallar en något dyster, på gränsen till obehaglig, stämning. Sångrösten, mellotronen, de mörka texterna. Ja, något är det som framkallar en obekväm känsla. Det är egentligen inte någon upplyftande platta, trots detta är det en skiva man inte kan göra annat än att rekommendera. King Crimson öppnade med den skiva dörren på vid gavel till ett nytt musikaliskt landskap.


Tracklist

Side A
1. 21st Century Schizoid Man (Including "Mirrors") 6:52
2. I Talk To The Wind 5:40
3. Epitaph (Including "March For No Reason" & "Tomorrow And Tomorrow") 8:30

Side B
1. Moonchild (Including "The Dream" & "The Illusion") 12:09
2, The Court Of The Crimson King (Including "The Return Of The Fire Witch" & "The Dance Of The Puppet") 8:48


Kan nämna att det mesta av King Crimsons skapelser i original inte finns tillgängliga på Youtube, copyrightbestämmelser etc... Första videon nedan är originallåten (så länge den får finnas kvar), medan den andra har originalsången, men med instrumenten nyinspelade av någon.




onsdag 8 februari 2017

Kraftwerk - "Tour de France" (2003, 2009)


Ett album med Kraftwerk från 2000-talet skulle ju kunna sluta hur som helst. Alla band åldras inte med värdighet. Hade tiden kommit ifatt 70- och 80-talets elektropionjärer, och gått om? Var de nu bara patetiska äldre män som försökte återskapa ungdomens sound, och tjäna en hacka på sentimentala medelåldringar, som lika desperat försöker förneka tiden gång? Det hade kunnat slutat så, men det gör det inte. Kraftwerk imponerar, kanske inte längre leder musikens utveckling, men ligger i alla fall i den absoluta framkanten.

Kraftwerk lyckas med konststycket att låta precis som Kraftwerk, men med en modern touch av 2000-tal. Ja, det låter faktiskt precis som att tänker sig och hoppas att bandet skulle låta idag (OK, 2003 är inte idag, men i min värld är det en modern platta). Temat är förstås den franska cykeltävlingen och plattan spelades in i samband med tävlingens hundraårsjubileum. Tidigare har Kraftwerk gett ut sina skivor i en tysk och en engelsk version, men Tour de France finns bara i en version, och på den "sjungs" det på engelska, tyska och inte minst franska.


Låten Tour de France spelade gruppen in redan 1983 och släppte den på singel. Plattan den skulle vara med på blev dock inställd, på grund av en av medlemmarnas cykelolycka. Låten återfinns istället på den här plattan, i en nyinspelad version. Skivan släpptes 2003 under namnet Tour de France Soundtrack, och 2009 återutgavs den, utan 'Soundtrack' i namnet. Det är den versionen jag har, och låtarna är fördelade över två blytunga skivor. Gillar man Kraftwerk gillar man nog Tour de France. Är man inte så bekant med bandet, så är det absolut en bra skiva att börja med. Minst lika bra som skivorna bandet skapade under 70- och 80-talet.


Tracklist

Side A
1. Prologue 0:31
2. Tour de France Étape 1 4:27
3. Tour de France Étape 2 6:41
4. Tour de France Étape 3 3:57
5. Chrono 3:20

Side B
1. Vitamin 8:10

Side C
1. Aèro Dynamik 5:04
2. Titanium 3:21
3. Elektro Kardiogramm 5:15

Side D
1. La Forme 8:41
2, Régènération 1:17
3. Tour de France 5:11



tisdag 31 januari 2017

Jethro Tull - "Minstrel in the Gallery" (1975)


Ända in i vuxen ålder trodde jag Jethro Tull var ett av de där banden vars namn tuffa grabbar sprayade på väggar. Black Sabbath, Iron Maiden, Venom... och Jethro Tull. Namnet låter ju ganska tufft. Nu var ju inte det här helt överensstämmande med verkligheten, och jag tror nog jag aldrig läst "Jethro Tull" i svarta, stora bokstäver på en tegelvägg. Men det var något i namnet som lärt hårt, säkert var medlemmarna långhåriga och det finns ju onekligen inslag av ganska hård rock i musiken.

Jag är ingen kännare av Tulls alster, i samlingen hittas förutom dagens tema endast klassikerna Aqualung och Thick as a Brick. Minstrel in the Gallery är minst lika bra som Thick as a Brick, och betydligt bättre än (den lite överskattade?) Aqualung. Bandet bjuder på det mesta man kan önska sig, hård, ösig rock, lugna låtar, nästan à la Cat Stevens, och långa instrumentala bitar med inslag av både brittisk folkmusik och en del medeltida tongångar. Och en låt på över 16 minuter som pricken över i:et. Vem kan tycka illa om det?


Jag har alltid gillat tvärflöjt i modern musik, vare sig det är progressiv rock, pop eller heavy metal. Var man än hittar den höjer den stämningen några snäpp. Sångaren Ian Anderson gillar också tvärflöjt, han bjuder på den en hel del vilket är trevligt. Det gör det svårt att tycka illa om Jethro Tull.

Länge var jag förvirrad över omslagets utformning, då en sida är vänd åt andra hållet, upp och ned så att säga. Men så läste jag att det är ju för att man ska vända på omslaget från topp till botten, vertikalt, istället för från sida till sida. Såklart.


En riktig bra skiva som kan rekommenderas, den bjuder på mycket. Ska jag vara något kritisk tycker jag ibland Tulls sound är lite för avskalat och rått. Det låter ofta ganska obearbetat, som om man är nere i replokalen, vilket säkert är deras önskan. Inte riktigt i min smak, dock. Sedan är Cold Wind To Valhalla en bra låt, men efter att för många ha sett Jack Black extatiskt hojta om att rida ormen till Valhalla, får jag lite svårt att ta låten på allvar.


Tracklist

Side A
1. Minstrel In The Gallery 8:09
2. Cold Wind To Valhalla 4:17
3. Black Satin Dancer 6:51
4. Requim 3:41

Side B
1. One White Duck / 0^10 = Nothing At All 4:35
2. Baker St. Muse 16:40
- Pig-Me And the Whore
- Nice Little Tune
- Crash-Barrier Waltzer
- Mother England Reverie
3. Grace 0:37




söndag 11 december 2016

Barde (1977)


Lokal musik idag, från Montreal. Barde betyder bard, en sådan som Troubadix, ni vet, i Asterix och Obelix. Bandet skapades 1973, och dagens platta från 1977 var deras skivdebut. De var sex personer i gruppen, härstammande från Quebec, Irland och USA. De sjung således på franska, irländska och engelska. Musiken de spelade var en blandning av keltisk, skotsk och Quebecansk folkmusik. Tre plattor hann de göra, innan de gick skilda vägar 1983. De turnerade flitigt och tydligen var deras konserter legendariska, en explosion i extatisk energi, där användandet av dubbla keltiska fioler var deras kännemärke.

Personligen hade jag inte hört talas om Barde innan jag hittade den här skivan i en skivbörs. Jag köpte den för att jag tyckte det skulle vara kul att utöka den lokala musiken i samlingen från min nya hemstad Montreal, att det verkade vara traditionell folkmusik tyckte jag var kul, det sägs ju att man ska lära sig om och anamma den lokala kulturen. Att skivan kostade 1-2 dollar gjorde det förstås lättare.


Jag har alltid uppskattat folkmusik från olika delar av världen, men just den keltiska/skotska musiken har aldrig varit något specialintresse, så jag är ganska okunnig på området (jag har någon platta med Dubliners och Relativity, men längre än så sträcker sig inte skivinnehavet). Det är ganska fartfylld musik, mycket fioler, och som gammal violinist kan jag komma på mig att drömma mig bort om hur det hade varit om jag hade fortsatt min fiolkarriär, och om jag hade hamnat i en samling whiskystinna irländare. Det hade nog varit kul. Skivan bjuder både på instrumentala låtar och de med sång, där de förra utgör en majoritet. Som nämnts sjungs det på tre olika språk. Det är bara traditionella instrument, utan inblandning av moderna elektroniska sådana (de dök upp på de senare plattorna, dock). Öppningslåten Jack McCann är skriven av bandet, övriga låtar på skivan är traditionella kompositioner.

En helt OK platta, med mycket fart och energi, och den kanske får snurra då och då på skivtallriken när inspirationen faller på. När det handlar om den här typen av folkmusik uppskattar jag personligen dock ett band som t.ex. Fairport Convention mer, där de traditionella alstren kryddats med ett modernt sound. Den som är inne på keltisk/Quebecansk folkmusik kommer med all säkerhet att gilla den här skivan, dock.


Tracklist

Side A
1. Jack McCann 3:02
2. Julia Delaney 2:43
3. L'île Noire 3:35
4. La Queue De L'hirondelle 3:30
5. Le Violin Accordé Comme Une Viole 2:17
6. Fanny Power 3:33

Side B
1. La Gigue De George Brabazon 1:38
2. Les Trois Hommes Noirs 5:28
3. La Suite Du Cap Breton 3:29
4. Banshee 3:57
5. P Stands For Paddy 4:54



fredag 9 december 2016

Niels Jensen - "Rum" (1983)


Någon gång i min tonår hörde jag en låt på radio med Niels Jensen som jag gillade. En tid senare hittade jag Rum, troligen på Uppsalabutiken Prisfyndet för kanske en femma, och den logiska slutsatsen "en bra låt på radion betyder troligen en bra LP" fick mig att slå till, även om jag förstås inte visste om låten jag hört var med på denna skiva. Visst, priset gjorde säkert också sitt till. Väl hemma insåg jag ganska snabbt att min logik inte var fullt utvecklad. Jag hade svårt att gilla skivan.

Första gången jag stötte på Niels Jensen var när jag såg filmen Sova Räv på TV, under ett sommarlov uppe i Jämtland hos mormor och morfar. Som jag minns det var det en ganska tung rulle, med frånvarande föräldrar och ond, bråd död. Den gjorde ett intryck på mig. Annars är väl skådespelaren Niels mer känd från filmen G - som i gemenskap. Han är en konstnär med många strängar på sin lyra, och som jag förstått det är det främst som bildkonstnär han skapat, även om hans skådespelar- och musikinsatser kanske är det de flesta förknippar med honom.


Niels fick som 15-åring ett hit med låten Mobbingbarn, och var bara 19 år när han gjorde Rum. Det är imponerande på sitt sätt, jag kunde varken som 19-åring eller 40-åring skriva musik, än mindre något som ett skivbolag skulle vilja ge ut. Men musiken är inte riktigt min grej, varken då eller idag. Soundet väldigt daterat, det låter alldeles för mycket 80-tal. Och hur bra låtar det än skulle kunna vara, soundet förstör upplevelsen. Som tonåring hade jag dessutom svårt för den tydliga skånska dialekten och Niels något opolerade sångröst. Efter att som vuxen bott många år i Skåne är jag vän med dialekten nuförtiden, men inte med sångrösten.

Sedan sjuder hela skivan av en ångestladdad, neurotisk stämning, som gör att det blir lite jobbigt att lyssna på den (vilket eventuellt säger mer om mig än musiken). Öppningsraderna på skivan Mitt namn är Klaustro, jag har fobi, jag söker rum att leva i visar direkt vilket psykiskt tillstånd det handlar om. Omslaget och det (enligt mig) kassa soundet förstärker känslan av ångest. Nu är i och för sig inte alla låtar tonårsnojiga, en del går bra att sjunga med i, och har ganska trallvänliga refränger, som Businessman till exempel. Men det är då det där 80-talssoundet kommer in och ändå gör det mindre bra. Det är en ganska teatralisk platta, där Niels sjunger med känslomässig inlevelse, lite som Van der Graaf Generator kanske (även om det är mycket annat som skiljer dom åt).


Medverkar på plattan gör även Olle Ljungström och Mauro Scocco, vilket är kul. Det jag hittade på Youtube är klipp från klassikern Måndagsbörsen, där Niels framför några av låtarna live. Ett intressant tidsdokument, och eftersom jag uppenbarligen kan sjunga med i del flesta av låtarna, måste jag ändå ha lyssnat mycket på plattan i min ungdom. Jag hade väl inte så många skivor att välja emellan.


Tracklist

Side A
1. Klaustro Von Fobi 3:28
2. Businessman 3:48
3. Paradis Nu 2:55
4. Inom Mig 3:30
5. Vargkvinna 4:15

Side B
1. Instant-Instant 4:18
2. Riktig Vän 3:45
3. Self-fish Saw-fish 3:20
4. Julia 4:14
5. Rum 4:33



onsdag 7 december 2016

Cream -"Disraeli Gears" (1967)


Lite blues och mycket psykedelia, skulle Disraeli Gears kunna beskrivas som. Vill man ha en visuell bild av musiken är det bara att titta på omslaget, jag tycker det passar ovanligt bra till musiken. Ett fett psykedeliskt sound som tvingar den mest fyrkantige att vidga sitt sinne. Betänk då att låtarna är skapade av supertrion Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce. Det är klart att det blir bra.

Skivan spelades in på drygt tre dagar, vilket med dagens inspelningsmått får anses vara smått sensationellt. På tiden det begav sig var det nog lite vanligare att skivor spelades in snabbare, men även då måste tre dagar ha ansetts vara kort tid i studion, speciellt för ett så stort band som Cream. Det här var bandets andra platta och ett tydligt avsteg från deras bluesbaserade rötter. Outside Woman Blues och Take It Back på B-sidan är de som bjuder på den mest renodlade bluesen, vilket också råkar vara de låtar jag tycker sämst om, resten av alstren domineras av ett mer psykedeliskt sound à la 1967. Visst kan man påstå att soundet är daterat, men det kan man ju säga om mycket skön musik från förr.


Eftersom jag använder beskrivningen "psykedeliskt" angående musiken bör jag klargöra att skivan inte tillhör genren t.ex. Pink Floyds mentala utflykter från denna tid inbegripande långa, märkliga jams, mystiska ljudeffekter eller episka 10-minuterssviter, snarare är Disraeli Gears bluesbaserad psykedelisk rock, gitarr-bas-trummor, med lagom 3-minuterslåtar man gungar huvudet till. Mitt ex av skivan är inköpt här i Montreal för en billig peng, eftersom butiksägaren påstod av skivan var lite sliten, vilket visade sig inte stämma speciellt bra. Den är i klart godkänt skick, kanske har vi olika idéer om godtagbar kvalitet.


Tracklist

Side A
1. Strange Brew 2:46
2. Sunshine Of Your Love 4:10
3. World Of Pain 3:03
4. Dance The Night Away 3:34
5. Bllue Condition 3:29

Side B
1. Tales Of Brave Ulysses 2:46
2. Swlabr 2:32
3. We're Going Wrong 3:26
4. Outside Woman Blues 2:24
5. Take It Back 3:05
6. Mother's Lament 1:47



tisdag 6 december 2016

Brian Eno - "The Ship" (2016)


Eno har varit med ett tag, först som keyboardist i Roxy Music i början av 70-talet, sedan en fortsatt karriär som soloartist och framgångsrik producent. Jag vet inte hur många plattor han har medverkat på under åren i någon form, men de är många. Något överraskande då att han detta år skapar en av de bästa och intressantaste album han gjort under karriären. Enligt en recension jag läste, hans 25:e soloalbum.

The Ship har en koppling till Sverige då musiken började som en 3D-ljudinstallation i Stockholm, i Fylkingens regi (antar jag, eftersom de tackas av Eno i texten på albumet). När han upptäckte att hans av åldern djupare röst kunde ta mörkare toner, förändrades skivan till en stereoplatta, där Eno använder sig av sin "nya", djupare stämma i sången. Skivan består av två låtar, titellåten som klockar in på dryga 21 minuter och sviten Fickle Sun, som består av tre delar varav den första är på drygt 18 minuter, och de två resterande på ungefär tre och fem minuter.

Enos installation The Ship i Schweiz

Titellåten har som tema Titantic, det är dock ingen dramatisk tragedi som spelas upp, snarare skapas en bild av en båt som stilla flyter fram genom en mörk dimma på ett spegelblankt vatten. Djupa synthar och olika ljud sveper in lyssnaren i en stilla, mörk värld. Efter ett antal minuter hörs Enos sång, som i det närmaste kan liknas munkars mässande. Det är stillsamt och vackert. Låten fortsätter i en tämligen strukturlös form, det är ingen vers-vers-refräng vi bjuds på, samtidigt skapas absolut en övergripande helhet. Under den andra hälften av titellåten byts Enos djupa mässande ut mot andra former av röster, både hans egen och andras, som fortsätter skapa en mörk, men behaglig stämning. Låten The Ship är en imponerande skapelse, trots ett lågt tempo och egentligen inte så stor variation, är varje minut intressant och njutbar.

Första delen av Fickle Sun fortsätter på ett sätt inom samma ram, det är Enos röst mot bakgrund av den ljudbild han skapar med sina musikaliska instrument. Temat är första världskriget, och låten är något mer dramatisk, men lika bra. Fickle Sun bjuder på en lite större variation, där låten något tydligare har ett par olika partier. Här använder sig inte Eno av samma djupa stämma, utan den man är van vid att ha hört från tidigare album. Inte heller denna låt är vers-vers-refräng, istället är det ett övergripande stycke, en ljudbild, som skapas. Jag upplever stämningen som tämligen behaglig, även om det är en relativt stor skillnad gentemot lugnet på The Ship, det är mer disharmoni, och ibland känns det som om Eno målar en bild av någon av kretsarna i Dantes inferno.


I andra delen i Fickle Sun hörs skört pianoklinkande på klassiskt Enomanér, som Peter Serafinowicz reciterar en text till. Den mer minimalistiska ljudbilden står i kontrast gentemot första delen av låten. Denna del övergår sedan i den tredje och sista delen av låten, vilket är en cover på Velvet Undergrounds I'm Set Free, en skön poplåt i Enos händer. Avslutningen är med andra ord väldigt annorlunda än resten av skivan, men passar ändå på något sätt in.

Det här är väl en form av ambientplatta, skulle jag tro, även om den inte är helt lätt att definiera. Egentligen ser jag den mer som ett konstverk, som mer ska upplevas än definieras. Det är imponerande att Eno lyckas skapa något helt olikt det han tidigare gjort (i alla fall av det jag har hört med honom), samtidigt som det känns som så självklart att just han gjort skivan. Han lyckas kombinera sin sång med sitt skapande av ljudlandskap, så det faktiskt blir bland det bästa han någonsin gjort.


Tracklist

Side A
1. The Ship (part 1) 13:45

Side B
1. The Ship (part 2) 8:07

Side C
1. Fickle Sun (I) 18:03

Side D
1, Fickle Sun (II) 2:50
2. Fickle Sun (III) I'm Set Free 5:18