Sunday Funnies - "Benediction" (1972)

Detta är en platta som jag till min glädje hittade i en av Uppsalas skivbörsar bara härom veckan! Att priset var satt till endast 50 kr. gjorde mig ännu gladare. Jag slog till direkt. Någon trogen läsare kanske minns en av denna bloggs första inlägg som tog upp Sunday Funnies självbetitlade platta från 1971. Detta var deras andra, och sista, album. Jag kände till denna platta via nätet men hade aldrig sett den i verkligheten, så det var en stor händelse att hitta den där ute i det verkliga livet.

Sunday Funnies härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aiken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor). Tre Richards och en Ronald, tänka sig! Min spontana känsla är att deras tidigare platta är bättre än den andra, men Benediction har inte varit så länge i min ägo ännu och plattor har en tendens att växa ibland. Skivan är utgiven på bolaget Rare Earth som var ett underbolag inom Motown som fokuserade på helvita band.

A-sidan är en ganska funkig skapelse där bandet och sångaren öser på ganska bra i varje låt. Sångaren har en riktigt rivig röst som ibland gör att man vill harkla sig. Jag antar att det är Richard Fidge som sjunger på dessa låtar, på skivans baksida anges att även Aiken och Kosinski bidrar med sång, så jag låter detta vara lite osagt. På vissa låtar hörs tydligt att någon annan än mannen med riv i rösten sjunger då sången på dessa låtar är betydligt mjukare och ofta i stämmor. Personligen gillar jag de senare bättre.
Jämfört med deras första platta är A-sidan betydligt mer tempofylld och funkig. Detta var en liten besvikelse för min del då jag gillar den första plattans lite mer lugna och vackra låtar.

B-sidan ger lyssnaren en annan upplevelse då låtarna är av helt annat slag. Borta är nästan all funk/soul och istället känns det mer som deras första platta. Bra. Låtarna är både vackrare, en aning komplexare och mer intressanta att lyssna på jämfört med den lite "enklare" funken på A-sidan. Inledningsspåret Reach Out I'll Be There på sida B är den enda låt som inte skrivits av Kosinski-Aiken, där uppges istället Holland-Dozier-Holland som tonsättare. Det är lite mindre gospelfeeling på Benediction jämfört med deras första platta, även om en eventuell kristen tro skymtar fram här och där. Plattans sista ord, och därmed Sunday Funnies sista budskap till världen, är 'Oh, dear God'. Bara en sådan sak.

En skillnad gentemot deras första platta är att stråkar används en hel del på Benediction. Tom Baird anges vara den som arrangerat detta plus en del blås. Detta ger till viss del en annan känsla till dessa låtar då ett stråkarrangemang påverkar soundet ganska rejält. Det låter plötsligt mer producerat, mer professionellt och 70-tals andan blir ännu starkare. Detta kan ju både vara bra eller dåligt, beroende på smak. Jag blev mest överraskad, ärligt talat, då det lät ganska annorlunda än det Sunday Funnies jag vant mig vid tidigare.
Men i det stora hela känner man igen Sunday Funnies. Den elektriska orgeln är en viktig del i detta, den finns med i de flesta låtar och har en viktig roll. Sången och basen är andra element som bär en speciell Sunday Funnies stämpel.

Kan nämnas att Andrew Loog Oldham har producerat plattan, samme man som under många år av 60-talet var manager åt Rolling Stones. En annan mindre rolig fakta är att trummisen Richard Mitchell slutade som hemlös och dog på 90-talet i Detroit i ett s.k. halfway house. Å andra sidan så har Richard Kosinski bidragit till musik med Aretha Franklin, Bonnie Riatt och The Temptations. Dessutom har han gjort musik till filmen Pound Puppies and the Legend of Big Paw samt TV-serien Gravedale High.

Sammanfattningsvis är Benediction absolut värt en inköp, i alla fall för det facila priset av en 50-lapp. I min värld är det B-sidan som är skivans topp. Slutligen vill jag slå ett slag för skivans omslag. En ängel med svarta vingar som sitter på en motorcykel och bär två patronband korslagda över bröstet framför ett högt berg är bara det värt 50 kr. Dessutom bär hon svarta stövlar som går ända upp till låren. Oslagbart.

Tracklist
Side A
1. Get Funky 3:52
2. Double Grace 3:36
3. Two Halves of a Whole 4:40
4. Keep on Truckin' 4:48
5. Rock Me Lord, Friends Indeed 6:04

Side B
1. Reach Out I'll Be There 3:28
2. We're All On The Same Side Of the Fence 4:44
3. Power & the Glory 2:44
4. Brother John 4:38
5. The Pillow 5:38

Följande korta klipp var allt jag kunde hitta, den intresserade kanske kan hitta mer.

God Jul och Gott Nytt År!
En fin julvideo med Kate Bush får bli min gåva till er (ja, jag har den på vinyl. En 45:a).

Kate Bush – ”50 Words For Snow” (2011)

Att ett nytt album släpps med Kate Bush är något av en världshändelse, att hon släpper två album under ett och samma år är i det närmaste unikt (1978 gjorde hon det också). Tidigare i år gav hon ut Director’s Cut som innehöll ett antal omarbetningar av tidigare låtar hon släppt. 50 Words For Snow är dock den första plattan sedan Aerial (2005) med nytt material från Kate, en utgivningstakt som vi blivit vana vid från nämnda dam de senaste 20 åren. En ny skiva är därför en högtidsstund för ett Kate-fan.

Jag hade förbeställt plattan och mottog den för några veckor sedan. Man kan inte säga annat än att Amazon förpackar vinylplattorna väl, kartongen var ett antal nummer större än själva skivan, minst sagt. Det är en speciell känsla att första gången hålla i en ny vinylskiva, något som kanske närmast kan jämföras med att hålla sitt nyfödda barn i famnen för första gången. Man är andäktigt försiktig, rädd att tappa den dyrbara lasten i golvet. Ögonen kanske tåras och en stolthet fyller kroppen. Man kan knappt tro hur vackert objektet är man håller i handen. Ögonblicket har en magi över sig och man förstår att detta är en stund man kommer att minnas som gammal.

Konvolutet till 50 Words… hade en sådan vacker glans, orört som det var. Den där speciella doften av ”nytt” nådde näsan och hjärnan, jag öppnade gate-fold omslaget och tänkte att det här måste vara bland det vackraste av album i samlingen. Precis som man brukar tänka om sina nyfödda barn, hur anskrämliga de än må vara.

Plattan är utgiven på Kates egna bolag Fish People. Det är hennes andra platta på det bolaget och hennes tionde studioplatta överhuvudtaget. När den gick in på en femte plats på Englands försäljningslista blev hon den första kvinnliga artist någonsin som haft skivor på en topp 5 placering under samtliga av de senaste fem decennierna (1970-tal till 2010-tal). Det skulle ju kunna få en att tro att Kate är lastgammal, men hon är faktiskt bara 53.

På vinyl är skivan en dubbelplatta. Den klockar in på cirka 65 minuter och består av sju låtar. Som hörs på namnet är temat för det mesta av musiken snö, på något sätt. När jag först hörde öppningslåten Snowflake tyckte jag spontant att Kates röst lät konstig. Hade hon blivit sjuk? Men när jag snabbt tittade i skivinformationen insåg jag att det inte var Kate som sjöng. Det gjorde mig förvånad då jag inte har något minne av någon annan Katelåt där någon annan än hon själv huvudsakligen sjunger. Det gjorde mig också förvånad att den kvinna som sjunger bar förnamnet Albert, men jag tänkte att det kanske kan hända i England. Sedan kom sanningen till mig, denna Albert är Kates son som fortfarande har en relativt ljus pojkröst. Och att Kate låter sin son sjunga på en låt har jag lättare att acceptera än om en sångerska utifrån hade gjort det. Kate sjunger refrängen i denna låt som handlar om en snöflingas färd nedåt för att slutligen landa på en människa.

De tre låtarna på den första skivan är samtliga väldigt lugna med en stillsam atmosfär, här och där kan små aningar av jazz skönjas. Kates piano är det instrument som står för det mesta av bakgrunden. Steve Gadd på trummor gör också ett fint jobb och kompletterar i ljudbilden på ett perfekt balanserat sätt. Låtarna är långa men blir inte tråkiga, det hela sker i ett behagligt tempo. Det är som om Kate tar god tid på sig och inte har bråttom, hon låter låten ta den tid den behöver. I långa låtar som dessa är det ofta ett sångparti och sedan något längre instrumentalt parti och sedan kanske sång igen. På denna platta har dock låtarna inte någon sådan uppdelning utan sången finns där hela vägen, det är bara det att ofta är det några extra takter icke-sång mellan textraderna. Ofta kom jag på mig själv att tro att nästa sångstrof skulle börja men istället fick höra fyra takter till av stillsamt pianokomp. Sedan kom sången.

Detta ger ett lugn till den första plattan som kan vara välbehövligt i vår mer tempofyllda värld. Man kan inte påstå att den första skivan är någon partyplatta, långt därifrån, men den är absolut inte heller depressiv. Det är svårt att jämföra med någon annan artist. Kate är Kate och oftast är det andra som jämförs med henne.

Andra plattan öppnar med det lite mer tempofyllda spåret Wild Man. Därefter får vi faktiskt höra Kate sjunga en duett med Elton John på spåret Snowed In At Wheeler Street, även den en lite mer fartfylld låt. Att Kate sjunger en duett på detta sätt är ovanligt, den enda tidigare sådan låt jag kan påminna mig om är Don’t Give Up som hon gjorde tillsammans med Peter Gabriel på hans platta So (1986). Att bjuda in en annan stjärna att gästspela på en skiva känns ibland som ett billigt trick för att öka försäljningen, speciellt om ens egen stjärnstatus kanske är falnande. Vetskapen om att Kate inte behöver ta till sådana metoder hjälper dock till att det fungerar bra i detta fall. Jag har egentligen aldrig gillat Elton John men i denna låt tycker jag att han kompletterar Kate på ett mycket bra sätt. Låten handlar om ett kärlekspar som följt varandra genom historien men som aldrig fått varandra.

Titellåten finns med på den sista sidan och är albumets mest udda låt, där en man räknar upp 50 olika ord för snö ivrigt påhejad av Kate (”C’mon man, you’ve got 44 to go”). En stillsam ballad med Kate och hennes piano avslutar plattan.

Även om det är lite högre tempo på vinylalbumets sida 3 och 4 är det ändå en relativt stillsam upplevelse att ta del av musiken. På det hela taget tycker jag att det är en mycket bra platta, faktiskt en av Kates bättre plattor. Hon har en förmåga att skapa plattor där det märkliga är att man utan tvekan känner igen Kate från skiva till skiva, samtidigt som hon alltid tar ett steg vidare i skapandet vilket gör att varje platta har sin egen unika karaktär och inte liknar varandra. På 50 Words For Snow målar hon upp vackra musikaliska landskap som kryddas av fina medmusikanter, hennes röst som mognat med åldern och en perfekt produktion. Att lyssna på denna skiva ger en lugn och harmonisk stund. Hon tar utan tvekan nya steg i sin utveckling och bjuder lyssnaren på nya grepp, såsom de tidigare nämnda duetterna (med sin son och Elton John), men där även plattan i stort är något helt annat än det hon gjort tidigare. Och ändå låter det precis som Kate Bush skall göra. Årets platta 2011? Mycket möjligt.

Tracklist
Side A
1. Snowfalke
2. Lake Tahoe

Side B
1. Misty

Side C
1. Wild Man
2. Snowed In At Wheeler Street

Side D
1. 50 Words For Snow
2. Among Angels

Cirrus Winery (2008)

Sommaren 2011 närvarade jag på Uppsala Progressive Festival i Parksnäckan. En trevlig eftermiddag och kväll med ett gäng bra band. Trevligt var också att det såldes massa vinylplattor på plats, de flesta såklart på temat progressive musik. Ännu roligare var att vissa av dessa var sådana som inte går att få tag på i affärer (fysiska eller nätbaserade) utan är plattor banden själva distribuerar och säljer i olika sammanhang, antingen på konserter eller via sin egen hemsida.

Det är kul att köpa sådana plattor av flera orsaker. Dels får man en platta i samlingen som inte så många andra har, man blir lite speciell. Dels är det en kul känsla att äga en skiva som inte existerar i så många exemplar, den blir lite av en raritet. Dels så när jag alltid förhoppningen att bandet, eller någon medlem i bandet, en dag kommer att bli världsberömd och då blir en platta som denna otroligt mer ekonomiskt värdefull och åtråvärd. En rent cynisk och ekonomisk investering, alltså.

Denna platta innehåller alla tre nämnda ingredienser.

Cirrus Winery har viss Uppsalaanknytning då de bildades på Wiks Folkhögskola som ligger precis utanför staden. Där har många yngre män och kvinnor passerat revy under åren som gått och deltagit i mer eller mindre flummiga utbildningar och levt ett mer eller mindre flummiga liv. Min fantasi säger mig att medlemmarna i Cirrus Winery trivdes bra på Wiks Folkhögskola. Efter åren på folkhögskolan spreds medlemmarna till viss del över landet men bandet bestod, bandmedlemmarna blev också medlemmar i andra band om jag förstått saken rätt utan att CW:s existens för den skull hotades.

Medlemmarna i CW är Andreas Lindmark (keyboard), Mikael Lennholm (gitarr, sång, flöjt), David Svedmyr (bas, sång, flöjt) samt Thomas Johansson (trummor, percussion, sång).

Jag gillar denna platta. Det är progressive musik som inte är speciellt svårtillgänglig, utan endast mer intressant och lite roligare än mer ”mainstream” musik. De alltför komplicerade och tekniska musikaliska övningarna uteblir vilket jag bara tycker är bra. CW har med andra ord lyckats hitta en bra balans mellan det ”svåra” och det lättillgängliga. Låtarna är också generellt av god kvalitet och jag tror de har haft ganska kul när de skapat musiken. Och visst doftar plattan mycket 70-tal vilket är en komplimang.

Skivans svaghet tycker jag är partierna med sång. I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med att svenska band sjunger på engelska, men i detta fall kom jag på mig själv att undra varför de inte sjunger på svenska. Jag tror inte bandet vid denna tid var aktuell för någon utlandslansering och möjligheterna för plattan att hitta utomlands var/är nog ganska små. Varför inte då sjunga på svenska? Ett problem med att de sjunger på engelska är nämligen att den svenska brytningen hörs relativt tydligt vilket stör mig lite, det känns lite töntigt, helt enkelt.

Ett annat bekymmer med sången är att jag finner texterna relativt omogna och kanske lite naivt pretentiösa. Det finns potential för att förbättra dessa och kanske hade de funnit orden bättre om de skrivit på sitt modersmål?

Ett tredje bekymmer är att jag inte riktigt faller för sångrösten och röstens position i ljudbilden. Sångaren sjunger inte dåligt, utan det handlar mer om mig (som man brukar säga). Till viss del kan detta skyllas på produktionen och vid en ev. framtida remastering av plattan kanske sången kan göras bättre. Idag låter skivan ,och speciellt sången, lite hemmainspelad.

Partierna utan sång är dock väldigt bra och roliga att lyssna på och det är under dessa jag njuter av plattan. Partierna utan sång utgör också en betydande del av plattan.

Texten ovan blev längre om den negativa aspekten av plattan, därför vill jag förtydliga att det är en platta jag verkligen gillar och rekommenderar. Jag tror den går att beställa från deras hemsida:

http://cirruswinery.argh.se/

Jag är mycket nöjd med att jag köpte plattan, både med innehållet och för känslan den ger mig; att äga något relativt svårtillgängligt och vilken speciell människa jag måste vara som gör det.

Tracklist

SideA

1. Swing it!
2. Junior High
3. I'm in Love
4. Octopus
5. The Rose and the Grave

Side B

1. Jag Äter en Apelsin Utan att Skala Den
2. Al Capone
3. Jimmys Jordgubbe
4. Hymn for the living

Kate Bush – ”Never For Ever” (1980)

Detta var fröken Bush tredje album och den första fullängdaren hon producerade själv (tillsammans med Jon Kelly). Jag införskaffade denna platta i sena tonåren och har alltid upplevt den som tillhörande mittregionen i Kates skapelser. Den är på det hela taget bra, det finns några riktigt sköna låtar, samtidigt som det finns plattor med Kate som är ännu bättre. Och en del som är sämre. Ungefär som ett fotbollslag i division 2, alltså.

Det här är det (hittills) enda Kate Bush albumet utan titellåt (alltså, det finns ingen låt på plattan som heter Never For Ever) och det är den första platta där Kate använde trummaskiner och synthar.

Personligen tycker jag plattan på många sätt är ett steg framåt från den tidigare Lionheart, detta gäller både kvaliteten på låtarna, soundet och produktionen. Med andra ord hela plattan. Den innehåller också några spår som inte är låtar av det mer klassiska vers-refräng stuket utan som lutar mer åt stämningsskapare, t.ex. Delius och Night Scented Stock. Även om Kate på många sätt alltid hade varit en nyskapande och progressiv artist hade låtarna på de tidigare två plattorna ändå varit av det mer traditionellt strukturerade slaget. På Never For Ever tycks hon besöka lite nya marker, kanske är det hennes nyvunna frihet som producent som märks, vad vet jag.

Det var den första plattan med en kvinnlig soloartist i England som gick in som nummer 1 på försäljningslistorna, och den första platta överhuvudtaget med en kvinnlig soloartist som blivit nummer 1 i England. Det må låta märkligt, året hade ju ändå hunnit till 1980, men dessförinnan hade t.ex. Diana Ross & the Supremes varit etta, men strikt talat var det en grupp. Dessutom var det en kompilation, alltså en liknande Greatest Hits. På samma sätt hade Barbara Streisand varit etta med en Greatest Hits. Men Kate var alltså den första kvinna som blev etta med ett eget album. Denna skiva skrev historia på så sätt.

Precis som jag alltid upplevt denna platta som en medelmåttig Kateplatta jämfört med hennes övriga har jag spelat den medelmycket. Jag bör dock förtydliga att jag gillar, mer eller mindre, alla Kates plattor och hon är en av mina favoritartister. Så en medelmåttig Kateplatta är ändå en väldigt bra skiva (jämfört med mycket annat). Låten Army Dreamers har dessutom alltid varit en av mina absoluta Katefavoriter. Breathing är en annan favorit från plattan som tar upp det trevliga ämnet radioaktivt utsläpp upplevt av ett foster inne i mammas mage.

Plattan fick för övrigt ett lite annorlunda omslag i Japan, det europeiska var lite för vågat. Inte kan man ha en kvinna på bild där det flyger ut en massa fåglar underifrån kjolen. Istället förstorade man där upp en del av omslaget (inte kjolen). Kan även nämnas att Roy Harper är med och körar på plattan. Babooshka blev singeln som sålde bäst, den toppade på plats nummer 5 på listorna, personligen har jag dock aldrig tyckt speciellt bra om den låten.

Favoritlåtar

Army Dreamers

Breathing

Tracklist

Side A

1. Babooshka 3:20

2. Delius (Song Of Summer) 2:51

3. Blow Away (For Bill) 3:33

4. All We Ever Look For 3:47

5. Egypt 4:10

Side B

1. The Wedding List 4:15

2. Violin 3:15

3. The Infant Kiss 2:50

4. Night Scented Stock 0:51

5. Army Dreamers 2:55

6. Breathing 5:29

Rolling Stones – “Their Satanic Majesties Request” (1967)

Gör man livet enkelt kan man säga att denna platta delar upp Stonesfansen i två läger - hat eller kärlek. Visst, det finns säkert dom som också lämnas tämligen oberörda, men i skrifter som denna gäller det att polarisera! Jag tycker Rolling Stones är ett OK band men jag kan inte identifiera mig som ett fan, kanske är det därför jag tycker riktigt bra om denna platta. Kärlek? Kanske inte, men i alla fall en stark förtjusning.

Detta var Stones avstickare in i det psykedeliska landskapet då de tillfälligt lämnade sin vanliga bluesbaserade, mer smutsiga, rock och många avfärdar plattan som ett dåligt försök att svara på Beatles Sgt Pepper som släpptes tidigare samma år. Vissa av låtarna är inte speciellt bra och känns ganska konstruerat ”psykedeliska”, alltså att den psykedeliska touchen känns påklistrad, ”bara för att”. I dessa låtar tycker jag mig märka att Stones försöker sig på något de egentligen inte hör hemma i. Samtidigt finns ett antal riktigt sköna och klassiska låtar på plattan, t.ex. She’s a Rainbow och 2000 Light Years From Home. I min värld väger absolut de bra låtarna tyngre än de dåliga. En annan låt värd att nämnas är 2000 Man, en skön låt som KISS gjorde en cover på 1979.

Skivtiteln anspelar på texten som finns inne i brittiska pass, “Her Britannic Majesty requests and requires...".

Inspelningen av plattan var tämligen kaotisk. Den pågick från februari till oktober och avbröts regelbundet av rättegångar mot vissa bandmedlemmar pga droginnehav. Bandmedlemmarna (när de behagade komma) hade med sig mängder av vänner till studion och man visste aldrig vem som skulle dyka upp. Det gick så långt att producenten och managern Andrew Loog Oldham till sist gav upp och lämnade inspelningen. Följden av detta blev att Their Satanic… är den enda självproducerade Stonesplattan.

Bandet experimenterade med synthar, andra ljud och nya instrument. John Paul Jones stod för stråkarrangemangen och Paul McCartney och John Lennon är med och körar på Sing This All Together (men det är ändå inte en speciellt bra låt).

Mick Jagger säger: “There's a lot of rubbish on Satanic Majesties. Just too much time on our hands, too many drugs, no producer to tell us, ‘Enough already, thank you very much, now can we get just get on with this song?’ Anyone let loose in the studio will produce stuff like that. There was simply too much hanging around.”

Originalutgåvan hade en 3D-bild på omslaget som sedan gjordes om till en vanlig bild pga kostnadsskäl. Enligt personer jag pratat med på skivbörser så får man vara beredd att betala över tusenlappen för en platta med originalomslaget, och enligt en man så skall det också finnas en utgåva med ett silkesband på. För detta får man betala minst 10 000 kr, enligt samme man. Orginalutgåvan nedan.

Min platta med ett annorlunda omslag är en fransk återutgivning som gjordes vid ett senare datum, jag är dock osäker på vilket år. Namnet på denna serie av återutgivningar går under ”Lage d’or des Rolling Stones” vilket kan översättas ”Rolling Stones gyllene år”. Their Satanic… är vol. 8 i denna serie. Det är Decca som står för denna serie (som också gav ut orginalet).

Mick Jagger får avsluta:

“There's two good songs on it: She's A Rainbow, and 2000 Light Years from Home. The rest of them are nonsense... I think we were just taking too much acid. We were just getting carried away, just thinking anything you did was fun and everyone should listen to it. ”

Jag tycker i alla fall det är en bra platta.

Favoritlåtar

Citadel

She’s a Rainbow

2000 Light Years From Home

Tracklist

Side A

1. Sing This All Together 3:46

2. Citadel 2:50

3. In Another land 3:13

4. 2000 Man 3:05

5. Sing This All Together (See What Happens) 7:58

Side B

1. She’s a Rainbow 4:35

2. The Lantern 4:24

3. Gomper 5:12

4. 2000 Light Years From Home 4:45

5. On With the Show 3:40

Tim Buckley – ”Goodbye and Hello” (1967)

Detta är en relativt gammal skiva men en nykomling i min samling. Frågan jag ställer mig nu för tiden vid ett skivinköp är om jag skall köpa den på vinyl eller CD. Jag skall ärligt erkänna att jag tycker det är mycket bekvämare med CD. Släng in den i spelaren, hoppa runt mellan låtarna som man vill, pausa vid behov med ett knapptryck etc. Till råga på allt är en ny CD ofta också billigare än en ny vinyl. Ja, nya vinyler är faktiskt oroväckande och provocerande dyra. Skivbolagen verkar vilja utnyttja vinylens nyrenässans till det yttersta och utnyttjar oss konnässörer skamlöst. Men visst, det känns som om en vinyl faktiskt borde vara lite dyrare att tillverka och den trycks troligen i betydligt mindre upplagor.

Men ovanstående negativa tankar tycks ändå inte utöva någon makt över mig, för jag köper alltid en vinyl framför en CD idag, om valet finns. Jag säger som så många andra, det är en helt annan känsla i en vinyl. Det är en, om inte religiös, i alla fall en väldigt fin upplevelse att hålla ett vinylomslag i handen – det är stort, det är (ofta) vackert och det är lite av en ceremoni att plocka ut en skiva ur konvolutet och lägga upp den på skivtallriken. Det är inte bara något man gör i farten, man måste stanna upp, ta en paus från vardagen och plötsligt uppstår den där inre friden som finns någonstans långt inne i själen. Dessutom kan man ha vinylomslag som konstverk på väggen hemma. Hur många CD-omslag sitter på folks väggar?

Många hävdar också att ljudet också är bättre på vinyl jämfört med CD, detta låter jag dock vara osagt. Båda låter bra, så nöjer vi oss så.

Alltså köpte jag denna platta ny och den är en återutgivning som gjorde av 4 Men With Beards som är specialiserade på 180 grams audiofil återutgivningar på vinyl (standardvikten för en vinyl är runt 120 g. och det sägs att ljudkvaliteten blir bättre om plattan är tyngre, dessutom skall den hålla bättre och inte bli skev lika lätt. Fakta eller försäljningsknep? Vem vet. De flesta återutgivningar sker i alla fall idag på 180-grams skivor.). Elektra gav ut originalet 1967.

Tim Buckley var en amerikansk sångare som rörde sig mellan många olika genrer – folk, jazz, psykedelia, funk m.m. Goodbye and Hello var hans andra album och anses av många vara hans bästa, Tim var 20 år gammal när den släpptes. Jag upptäckte plattan via boken 1001 skivor du måste höra innan du dör. Jag har upptäckt oroväckande många skivor via denna bok, och jag har inte ens kommit en femtedel in i boken än…

Elektras ägare Jac Holzman hade stor tilltro till Tim och ordnade reklamutrymme på Sunset Strip i samband med utgivningen, något som var ytterst ovanligt för en soloartist som ännu inte slagit igenom på allvar. Goodbye and Hello blev inte en dundersuccé men nådde ändå en 171:a plats på Billboardlistan, Tims bästa placering med en platta. Tim hade största delen av karriären en viss kultbetonad status och antalet fans varierade under åren.

Jag tycker det är en bra platta. Musiken kan sägas luta åt singer songwriter hållet med viss krydda av folk och en del halvpsykedeliska inslag. En ganska trevlig blandning och den doftar mycket 60-tal, vilket jag menar i positiv bemärkelse. Tim har en mycket karaktäristisk och fin röst som sätter sin prägel på låtarna och under karriärens gång använde han ofta rösten som ett instrument. Till och med hans falsettsång låter fantastiskt bra. Han har skrivit de flesta låtarna själv, några tillsammans med poeten Larry Beckett.

Tim Buckley mötte döden 1975 i form av en överdos heroin, 28 år gammal. Han hade nyttjat droger av och till länge, men hade under den sista turnén hållit upp. När turnén var avslutad festade han en helg med bandet och följde på lördagskvällen med sin kompis Richard Keeling till dennes hem i hopp om att komma över lite heroin. Tim stegade in i sovrummet medan Richard hade sex med en kvinna och ett mindre gräl uppstod. Det hela slutade med att Richard i frustration slängde en mängd heroin till Tim med uppmaningen/utmaningen ”Ta allt, då” vilket Tim också gjorde. Han forslades, fortfarande vid liv, hem till sin fru Judy som bäddade ned honom i sängen. När hon en stund senare tittade till honom hade han avlidit. Enligt uppgifter hade Richard Keeling under den ödesdigra kvällen hört Tims sista ord som skall ha lytt ”Bye, bye, baby” vilket troligen var riktat gentemot hans fru.

Tim Buckley hann få en son som gick under namnet Jeff Buckley. Även han hade en musikalisk karriär och gick en för tidig död till mötes via drunkning, 30 år gammal.

Favoritlåtar

Carnival Song

Pleasant Street

Goodbye and Hello

Tracklist

Side A

1. No man can find the war 2:58

2. Carnival Song 3:10

3. Pleasant Street 5:15

4. Hallucinations 4:55

5. I never asked to be your mountain 6:02

Side B

1. Once I was 3:22

2. Phantasmagoria in two 3:29

3. Knight-Errant 2:00

4. Goodbye and hello 8:38

5. Morning Glory 2:52

Pink Floyd – ”Dark Side of the Moon” (1973)

Världen sköljs för tillfället över av en av Dark Side of the Moon-våg skapad av Pink Floyd och deras utgivning av den nya fina och dyra CD/DVD-boxen. Jag vill förstås inte känna mig utanför, hur roligt är det att står utanför och titta in på festen? I kylan och mörkret, frysa och höra hur roligt alla har där inne? Nä, det har jag gjort tillräckligt, så jag drar mitt strå till stacken men fokuserar såklart på vinylen. Äntligen får jag vara med på festen.

I slutet på 80-talet bodde jag ett år som utbytesstudent i Ohio, USA. En sak som hade gjort mig lite besviken var att det nästa bara såldes CD-skivor på köpcentrerna. Jag hade ännu inte trätt in i den nya digitala åldern och saknade vinylplattorna. På en resa till New York upptäckte jag att där såldes fortfarande vinyl så jag slog fylld av abstinens till på ett par plattor varav Dark Side… var en. Jag var 16 år gammal och livet var fortfarande ett äventyr. Pink Floyd var ett nytt band i min tillvaro.

Teman som går igen i låtarnas texter är saker som Roger Waters beskrev gör ”folk galna” – pengar, girighet, död, psykiskt illamående m.m. och skivan måste beskrivas som ett konceptalbum. Många mil har skrivits om denna platta och jag skall inte bli alltför långrandig i upprepande av sådant den intresserade redan har läst (eller kan läsa) på nätet eller tidningar. Men jag kan väl bidra med en del blandad kuriosa i tämligen ostrukturerad form.

Dark Side… spelades in under två inspelningsperioder 1972 och 1973 på Abbey Road Studios. Faktum är att musiken på plattan arbetades fram under en turné och redan i februari 1972 presenterades låtmaterialet för en journalistkår (som blev förtjusta över det de hörde).

PF upptäckte att ett annat band, Medicine Head, redan hade använt skivtiteln och ändrade därför arbetsnamnet under en tid till Eclipse. Dock blev Medicine Heads platta en flopp och PF gick tillbaka till namnet Dark Side of the Moon.

Alan Parsons var studiotekniker. På inspelningen användes för den tiden relativt avancerad utrustning – en 16-kanalig bandspelare, synthar m.m. Enligt vissa uppgifter avbröts inspelningen regelbundet eftersom Roger Waters ville se favoritlaget Arsenal spela och hela bandet ville se TV-showen Monte Phytons Flygande Cirkus. David Gilmour har dock senare förnekat att detta stämmer utan menade att de fokuserade på inspelningen.

På låten The Great Gig In the Sky sjunger Clare Torry en i studion improviserad ordlös melodi. För detta fick hon £30 i betalning (motsvarande £300 idag). Dock stämde hon Pink Floyd och EMI 2004 och hävdade att hon var medlåtskrivare till denna låt och krävde royalties. Domstolen gav henne rätt och en hemlig överenskommelse slöts. Alla Dark Side… plattor släppta efter detta datum har därför Clare Torry med som låtskrivare på denna låt, innan var det endast Richard Wright.

På plattan hörs regelbundet röster som säger olika saker, dessa röster tillhör bl.a. några roadies. Dessa spelades in i studion där de fick svara på olika frågor om våld, död och liknande teman. Även Paul och Linda McCartney fick svara på dylika frågor men deras svar fick inte vara med på plattan (de ansträngde sig för mycket för att vara roliga, enligt de inblandade).

Det klassiska omslaget är designat av Hipgnosis och George Hardie och uppstod efter Richard Wrights uppmaning att komma med något ”smarter, neater—more classy” jämfört med omslagen till albumen innan. Wright hade också bett om något ”enkelt och vågat”.

Dark Side... blev en av de mest säljande albumen någonsin och bandmedlemmarna blev förmögna. Waters och Wright köpte stora lantegendomar och Mason började sitt samlande av sportbilar. En del av pengarna investerades i filmen Monte Phyton and the Holy Grail.

Man beräknar att skivan idag sålt ungefär 45 miljoner exemplar och på en ”slö” vecka säljer den 8-9000 ex. År 2002 sålde den till exempel 400 000 ex vilket gjorde den till det årets 200:e bäst säljande skiva, nästan 30 år efter att den släpptes.

Så vad tycker jag själv om denna historiska platta som alltid får topplaceringar på listor över ”bästa skiva”, ”viktigaste skiva” etc.? Ja, man kan ju inte tycka illa om den och visst är den väldigt bra. Men nog har PF gjort ännu bättre skivor så det är inte min favorit när det gäller detta band. Det är en fantastiskt fin produktion och ljudet är kristallklart, det är svårt att tro att detta spelades in för snart 40 år sedan. Låtarna flyter mycket fint in i varandra och de flesta håller mycket hög kvalitet. Dock har jag alltid varit kluven till den tidigare nämnda The Great Gig… då jag finner den lite skränig. Dessutom kan jag tycka Money är sisådär och Us and Them kan ibland kännas lite tråkig. Men detta kanske jag skriver mest för att balansera allt det fantastiskt positiva som har skrivits om denna skiva under historiens gång.

Som en sista reflektion kan jag nämna att denna skiva av någon anledning alltid har gett mig sommarvibbar, låtarna frammanar bilder barn- och ungdomens somrar som innebar ett oändligt hav av frihet. Kanske är det för att jag lyssnat mycket på skivan under sommarlov eller så kanske det är melankolin i låtarna som slår igenom och som väcker saknaden av en tid som passerat. En tid då man var fri, slapp ansvar och kunde ägna sig åt dagen. Det är så jag minns det i alla fall...

Självklart rekommenderar jag ett köp av denna platta om man inte redan har den. För mig personligen är det lite extra kul med denna platta i samlingen eftersom den som tidigare nämndes är inköpt i The Big Apple under ett av mina få besök där. Men innehållet i sig räcker långt det också.

Favoritlåtar

Time

Brain Damage

Track List

Side A

1. Speak To Me 1:30

2. Breathe 2:43

3. On the Run 3:36

4. Time 7:01

5. The Great Gig In the Sky 4:36

Side B

1. Money 6:22

2. Us and Them 7:46

3. Any Colour You Like 3:25

4. Brain Damage 3:28

5. Eclipse 2:03

Rare Earth – ”Ma” (1973)

Rare Earth bildades i början av 60-talet, inledningsvis under namnet The Sunliners. Under de följande åren kom och gick ett antal medlemmar och 1968 spelade de in sin första platta. Året därefter signade bandet ett kontrakt med Motown under sitt nya namn Rare Earth och blev då ett av detta bolags första helvita band. Bandet skulle tillhöra ett av Motowns underbolag vilket inte hade hunnit få något namn, fokus för detta underbolag skulle vara just helvita band. De ansvariga på Motown frågade bandet om de hade något namnförslag och de svarade skämtsamt att det kunde heta Rare Earth. Till bandets förvåning tyckte Motown det var en bra idé och bolaget Rare Earth var fött.

Bandet Rare Earth hade en del hitar under sina första år men listplaceringarna blev efter en tid allt lägre. Motown beslutade då att ta en lite starkare konstnärlig kontroll över bandets produktion och kallade in den legendariska sångskrivaren/producenten Norman Whitfield till deras sjätte platta hos Motown – Ma. Norman skrev och producerade samtliga låtar, på ett par av dom finns också Barrett Strong med som låtskrivare.

Jag hittade denna platta tidigare i år i en av Quebecs affärer för begagnade vinylplattor. Det som främst gjorde mig nyfiken på gruppen var att jag i min skivsamling har en platta med Sunday Funnies (se tidigare inlägg) som var utgiven på Rare Earth. Eftersom jag gillar den skivan så tänkte jag att chansen var stor att ett annat band på detta bolag också skulle vara bra, speciellt bandet som gav bolaget dess namn! Dessutom gillade jag omslaget som nästan kan kallas minimalistiskt. Eftersom jag inte hade någon vinylspelare i Quebec har denna platta fått vänta ganska länge på att bli spelad av mig, men den som väntar på något gott… Eller?

Hela första sidan utgörs av låten Ma och klockar in på drygt 17 minuter. Detta är plattans höjdpunkt, enligt mig. Låten hade tidigare sjungits av Temptations och Undisputed Truth. En hypnotisk groove tar lyssnaren på en funkig soulresa på temat ”mamma”. Grooven är stadig och förändras inte under de 17 minuterarna, men det händer alltid saker i låten som gör den intressant. En kom gång jag på mig själv att få tydliga Hawkwind-vibbar av ett ovanligt spacepsykedeliskt parti i låten. Bara en sådan sak! Trummisen Peter Hoorelbeke är huvudsångaren i bandet och har en klassiskt rivig soul/funkröst med tryck i.

B-sidan är också bra och bjuder på mer funkig soul/rock. Skivan avslutas med mjukporrlåten Come With Me där en kvinnas röst hörs stöna på ett sätt som inte kan tolkas annat än väldigt sexuellt. Här ligger nog både Donna Summer (Love To Love You) och Jane Birkin/Serge Gainsbourg (Je t’aime…moi non plus) i lä.

Plattan Ma anses av många vara bandet Rare Earths bästa platta. Bandet har fortsatt att existera under årens lopp med (som brukligt) ett stort antal byten av medlemmar. De turnerar fortfarande och släppte en platta så sent som 2008.

Favoritspår

Ma

Tracklist

Side A

1. Ma 17:21

Side B

1. Big John Is My Name 4:06

2. Smiling Faces Sometimes 6:20

3. Hum Along And Dance 5:15

4. Come With Me 4:30

Rasa – ”Setting the Scene” (1980)

Ett besök i den tidiga tonåren på Uppsalas klassiska begagnataffär Prisfyndet innebar ett av många möten med LP-omslag jag tyckte var flummiga. När jag mötte ett sådant omslag och priset som begärdes var det rätta (lågt) brukade jag slå till. Jag hade alltid den starka förhoppningen att musiken skulle vara lika flummigt schysst som omslaget. Så var även fallet denna dag när jag mötte Rasas album Setting the Scene och priset som begärdes var runt tio kronor. Jag hade nog aldrig sett en skiva med ett dylikt omslag och var oerhört nyfiken på musiken som doldes däri. Att koppla ihop omslaget, som jag antar föreställer någon hinduisk gud, med Hare Krishna-rörelsen slog mig aldrig. Att plattan var inspelad på Korsnäs gård sade mig inte heller någonting.

När jag satte på plattan när jag kom hem senare den dagen fick jag höra musik av ett slag jag inte gjort tidigare. Den inleder med ett riktigt skönt gungigt groove där det hörs blåsinstrument, udda trummor, klingande cymbaler m.m. Efter en stund börjar sången som ligger långt fram i ljudbilden och är på ett språk som inte är svenska, gissningsvis hindi (eller indiska som jag trodde som tonåring). Jag blev glad, överraskad och samtidigt lite besviken. Jag hade förväntat mig en ganska psykedelisk platta med västerländsk musik (en i efterhand kanske underlig förväntan med tanke på omslaget) men fick istället något helt annat, något som var totalt annorlunda jämfört med musiken på mina övriga skivor i samlingen.

Tack vare Internet vet jag idag lite mer om plattan och artistnamnet Rasa. Bakom detta namn döljer sig Harikesa Swami, också känd under namnet Visnupad. Han föddes som Robert Campagnola och var guru inom Hare Krishna-rörelsen. Han har medverkat på och producerat 28 plattor, förutom som Rasa också under namnen BLISS och Sri Hari.

På plattan används instrument som saxofon, santoor, trummor, congas, piano, bas, cymbaler, orgel och trumpet. Förutom Anders Eriksson (trummor) bär övriga musiker indiskklingande namn. Om de är av indisk ursprung eller om det är svenskar som tagit sig nya namn inom Hare Krishna rörelsen vet jag inte. Pianot är ett instrument som får ganska stor plats och vissa låtar är lugna medan andra är lite mer svängiga, tyngdpunkten ligger dock på de lugnare med ibland ganska storslagna arrangemang. Att definiera musiken på plattan är ovanligt svårt, det är som någon sorts mix av österländskt och västerländskt med tonvikt på det förra.

Skivan är på det hela taget ganska skön men efter ett tag tröttnar jag. Visnupads sång låter relativt lika från låt till låt och eftersom jag inte förstår vad han sjunger blir det lite tråkigt. Det är lätt att tappa koncentrationen en bit in i plattan, speciellt som låtarna är ganska långa och låter relativt lika. Icke desto mindre är jag glad och lite stolt över att denna platta är en del av min samling. Jag tycker det är kul att ha en platta med Rasa och musik på Hare Krishna temat i samlingen. Sanningen är att jag tyckte om musiken och omslaget tillräckligt mycket för att köpa ett helt gäng andra Rasa plattor, men mer om det senare.

Det kan tilläggas att Korsnäs gård ligger i Gröding, Botkyrka kommun, och att Hare Krishna rörelsen har ett av sina tempel där. Det är det enda Radha Krishna templet i Skandinavien.

Favoritlåt

The Son of Nanda

Tracklist

Side A

1. The Son of Nanda 7:11

2. Setting the Scene 13:38

Side B

1. The Master 6:14

2. Touchstone II 8:09

3. Shelter 7:17