torsdag 25 oktober 2012

John Lennon – "Imagine" (1971)


Ännu en av dessa klassiska plattor som en skivsamling värd namnet troligen måste innehålla, vare sig man gillar den eller inte. Jag skall dock genast erkänna att Imagine inte funnits länge i min samling, bara några veckor. Jag hittade den på en skivbörs i Göteborg för det facila priset av 35 kronor, vilket självklart inte gick att motstå. Det låga priset kan förklaras av skivans lite halvrisiga skick, men en enkel tvätt av skivan gjorde den betydligt fräschare. Första halvan av öppningslåten och tillika titellåten går dock inte att lyssna på, på grund av en liten buckla (vilket förstås påverkar öppningslåten på B-sidan på samma sätt). Vem skall man vara arg på, den tidigare ägaren eller tryckeriet?


Även om jag inte ägt plattan har jag haft musiken från Imagine hemma sedan tidiga tonåren, på det klassiska och numera utdöda formatet kassettband. Min mosters man spelade in denna platta åt mig och gav mig i julklapp, med andra ord är min relation till musiken lång trots själva skivans frånvaro. Och så finns ju en tendens med sådana här klassiska plattor att man hör låtarna i olika sammanhang – radio, TV, reklam, i form av covers, gamla konsertklipp etc. vilket gör att den alltid hålls levande.

Imagine är producerad av galningen Phil Spector tillsammans med John och Yoko och soundet är ett annat än på föregångaren John Lennon/Plastic Ono Band. På Imagine bjuds lyssnaren mer på en del ganska maffiga produktioner med feta stråkar och stort pianoljud, något jag misstänker herr Spector skall få credit för. De flesta av låtarna är mer lättillgängliga och plattan är på det stora hela mer kommersiellt gångbar, en snällare skiva än föregångaren helt enkelt. Därmed inte sagt att alla låtar är lätta och okomplicerade, även Imagine innehåller sina mer utmanande nummer, t.ex. I Don’t Want To Be A Soldier.
Skivan spelades in i en studio i Lennon’s hus i London, och vissa pålägg gjordes i New York.


De två stora hitarna Imagine och Jealous Guy är på ett sätt ganska sockersöta och nästan smöriga, samtidigt som den förstnämnda i sin önskan om fred och jämställdhet blir ett politiskt ståndtagande i en turbulent tid, och den sistnämnda har en mörk underton bestående av svartsjukans konsekvenser. Även om låten Imagine är en av de senaste hundra årens mest klassiska låtar så har jag hört den för mycket. Jag har tröttnat på den, helt enkelt. Därför är resten av skivan mer intressant i mina ögon och öron. Vill man höra ett par andra fina låtar som inte är lika uttjatade tycker jag How? och Oh Yoko! är sköna där den sistnämnda är mer tempofylld och energigivande. För tillfället håller jag Give Me Some Truth som min favorit från Imagine, en låt som var med redan vid Beatles inspelning av Let It Be. Det är en låt med ett politiskt innehåll där George Harrison lirar gitarr.


Skall jag vara lite negativ har jag aldrig varit överförtjust i Johns lite tunna och nasala sångröst som sätter sin prägel på de flesta låtar. För mig förmedlar hans röst bitterhet, kritik och en viss neurotisk känsla och skapar bilden av en människa som jag kanske inte skulle ha helt lätt att umgås med. Detta gäller även hans mer finstämda kärlekssånger. Dessutom kan man diskutera om texternas ofta politiska innehåll är gångbart idag. Har världen förändrats? Tyvärr är nog mycket det han sjunger om lika aktuellt idag, även om vissa referenser, t.ex. till Nixon, inte längre är aktuella. Å andra sidan finns det nya politiker idag som representerar det Nixon gjorde då, så kanske är Lennons samtidskritik tidlös.

I slutändan så är Imagine en platta jag vore en syndare om jag inte rekommenderade. Det är verkligen en klassiker och ett fint tidsdokument från tidigt 70-tal. Jag tycker inte alla låtar är bra, vissa är till och med ganska tråkiga, men den är ändå ett måste i skivhyllan (vilket förstås är enkelt för mig att säga nu, eftersom jag slutligen faktiskt äger den). Många hävdar att Imagine var höjdpunkten på Lennon’s solokarriär.


 
Tracklist

Side A

1. Imagine 3:01
2. Crippled Inside 3:47
3. Jealous Guy 4:14
4. It’s So Hard 2:25
5. I Don’t Want To Be A Soldier 6:05

Side B
1. Give Me Some Truth 3:16
2. Oh My Love 2:50
3. How Do You Sleep 5:36
4. How? 3:43
5. Oh Yoko! 4:20


tisdag 16 oktober 2012


Lee Hazlewood – ”A Cowboy In Sweden” (1970)


Jag har en viss fascination för Lee Hazlewood. Hans djupa barytonstämma, den lite vridna halvpsykedeliska countryn och en humoristisk underton gör att jag alltid trivs i hans sällskap. Det här är en platta jag haft spaning efter ett tag, och slutligen hittade i en skivbörs i på Andra Långgatan i Göteborg av alla ställen. Tack vare ett pris under hundralappen kändes det som en bra dag.
(Den går säkerligen att hitta via nätet, men jag har som princip att köpa (nästan) alla mina plattor i fysiska butiker. Förutom att det är roligt att gå och rota i skivbackar så är det enklare att kontrollera skicket på dom. Dessutom förloras lite av glädjen med jakten om man tar den enkla vägen via nätet).


Lee Hazlewood föddes 1929 och avled 2007. Under ett antal år på 70-talet bodde han i Sverige. En anledning till detta val var att han hade blivit god vän med TV-producenten/manusförfattaren Torbjörn Axelman (just det, skottdramat i Brucebo, vilket fick som konsekvens att Torbjörn nuförtiden huserar på Rättspsykiatrisk klinik). Torbjörn gjorde bl.a. TV-showen A Cowboy In Sweden till vilken dagens platta var soundtrack. Lee medverkade för övrigt i TV-showen. På plattan deltar även två kvinnliga sångerskor, Nina Lizell och Suzi Jane Hokom, som bidrar med en fin kontrast till Lees släpiga, djupa röst.

Tack vare att Lee bodde i Sverige så finns ett antal plattor endast utgivna här av honom, som jag förstått det. Enligt Discogs.com trycktes denna endast i Sverige och USA, 1970. Sedan gjordes en reissue 1999 som gavs ut i USA. Omslaget är ett "dubbelomslag", gatefold sleeve, och på insidan kan man läsa:

'Here's some of the music from "A Cowboy In Sweden."
I hope you like the show and the album. It's a part
of my life I'll always remember. I love you, Sweden,
and all you wonderful people. Lee Hazlewood'

Verkade vara en trevlig man, den där Lee.

Lee och Torbjörn
De flesta av låtarna är riktigt bra, speciellt B-sidan är fylld av sköna skapelser. Här och var tittar en del feta stråkarrangemang fram, vibrerande elorglar och svävande flöjter kommer också på besök, samtidigt som många låtar är tämligen enkla i sitt sound – akustisk gitarr, bas och trummor. Men tack var Lees touch av humor, vemod, ironi och psykedelia är det alltid intressant. Vem kan motstå en sådan coctail? Plattan och dess sound doftar verkligen 70-tal vilket i dagens text är en komplimang.

Plattan avslutas med Nina och Lees samarbete på låten Vem Kan Segla. Nina tar det på svenska och Lee översätter. Detta var tydligen en mindre hit, men personligen är det väl den låt jag uppskattar minst, hade hört den till fördömelse redan under barndomen. Hur många gånger tvingades man inte sjunga den under skolgången? Och ärligt talat gillade jag inte den ens då, tacka vet jag jag den där sången om cockaburra sits in the old gum tree... eller den där om Pilemon som hade fiskat så tåligt. Det var grejer det.


För den som tidigare har hört Lee Hazlewood så känner man igen sig på denna platta. Han levererar som alltid. För den som aldrig har hört honom så är denna skiva troligen en lika bra startplatta som någon annan. Lee är väl mest känd för sitt samarbete med Nancy Sinatra, men man skall absolut inte nöja sig med det de gjorde tillsammans. Lee hade en solokarriär som var minst lika intressant. Skall man beskriva hans musik så slutar det alltid med att jag återanvänder en term jag sett andra använda – psykedelisk country. Så förstår den som aldrig hört honom precis vad det handlar om.

A Cowboy In Sweden rekommenderas varmt av doktorn, både mot höstsnuva, nedstämdhet och allmänt missmod.


Tracklist

Side A
1 Pray Them Bars Away 3:42
2 Leather & Lace 3:01
3 Forget Marie 2:00
4 Cold Hard Times 2:20
5 The Night Before 3:15
6 Hey Cowboy 3:16

Side B
1 No Train To Stockholm 2:16
2 For A Day Like Today 4:05
3 Easy And Me 2:50
4 What's More I Don't Need Her 3:28
5 Vem Kan Segla 2:15






måndag 1 oktober 2012


Kate Bush – ”The Dreaming” (1982)
  

Kate Bushs fjärde platta, The Dreaming, är inte en helt lätt skapelse att ta till sig. Detta var den första skiva som hon producerade helt på egen hand och det är en platta som kräver en del av lyssnaren. För mycket?

Denna skiva har jag ägt sedan min tonår och har samma känsla inför den idag som då, det är något märkligt med den. Jag gillar den verkligen, samtidigt som jag inte gillar den. Jag njuter, och jag lider. Jag vill spela den, men ändå inte. Den lockar mig, men den skrämmer mig. Icke desto mindre har denna platta snurrat ofta på skivspelaren och många är de stunder då jag låtit tonerna förföra mig, och förgöra mig. I perioder har det varit min favoritplatta, andra perioder har jag inte förstått den.
Den märklighet som skivan förmedlar kommer från det mörka sound som Kate har skapat. Soundet känns nära, neurotiskt och oberäkneligt. Kanske har hennes tidigare producenter/medproducenter sett till att hålla musiken på rätt sida om gränsen till galenskapen, men utan någon vid sin sida så korsar Kate gränsen och tar lyssnaren med på en resa till en mörk och lite märklig plats. Som brukligt är med Kate verkar hon inte bry sig om vad hon förväntas göra, hon gör det hon känner för att göra.


På skivan finns låten Suspended in Gaffa som jag blev förälskad i första gången jag hörde den, denna kärlek håller i sig och är än idag en av mina favoritlåtar med Kate. Till skillnad mot en del annat på plattan är den låten ganska lättillgänglig och traditionell i sitt upplägg. Samtidigt finns en lagom dos mystik, dels via texten som jag inte alls förstår, dels via en barnröst som säger något knappt hörbart inför varje refräng. Jag vet dock inte vad den säger, kanske ”You’re a fool who bought this record”. Mystiskt så det förslår i alla fall, och speciellt den yngre versionen av undertecknad gillade sådant. Bara denna låt gör det värt för min del att äga skivan.

Övriga låtar är som nämnts inte alltid helt lätta att ta till sig. Låtarna tar ofta underliga svängar och Kate använder ibland sin röst på ett sätt som gör musiken både mer teatralisk, oberäknelig och får en att fundera om man verkligen gillar det. Hon viskar, sjunger, skriker och vrålar. Det gör ju musiken både mer intressant men också svårare att till sig. Det är inte en omedelbar platta, så att säga. Som vanligt måste man i alla fall respektera Kate för att hon går sin egen väg och skapar musik som kanske inte är helt tillrättalagd. Extra imponerande blir det när man inser att Kate bara var 24 år gammal när plattan släpptes.


Jag kan inte göra annat än att rekommendera denna platta, men lägger in ett varningens ord. Det är troligen inte den första Kate Bush platta man skall införskaffa om man vill utforska hennes musik, snarare skall man nog ta den senare i en sådan process, annars är risken att man blir skrämd och väljer bort henne. Lyssna på egen risk.

David Gilmour spelar för övrigt en del gitarr på plattan och körar på en annan av de skönare låtarna på plattan, Pull Out The Pin.


Tracklist

Side A
1. Sat In Your Lap 3:29
2. There Goes A Tenner 3:24
3. Pull Out The Pin 5:26
4. Suspended In Gaffa 3:54
5. Leave It Open 3:20

Side B
1. The Dreaming 4:41
2. Night Of The Swallow 5:22
3. All The Love 4:29
4. Houdini 3:48
5. Get Out Of My House 5:25