Jefferson Starship – "Dragonfly" (1974)

En av musikhistoriens märkligaste transformeringar är när 60-talets Jefferson Airplane hade blivit 80-talets Starship. Från låtar som White Rabbit och Rejoyce till popdängor som We Built This City och Nothing’s Gonna Stop Us Now. Hur gick det till? Vad hände?
Tiden där emellan, 70-talet, gick de under namnet Jefferson Starship och släppte ett antal plattor. Eftersom jag ogillat deras 80-tals hitar lika mycket som jag älskat 60-talslåtarna har jag alltid varit oerhört suspekt till deras 70-talsinkarnation. Så pass misstänksam att jag aldrig brytt mig om att lyssna på en enda låt. Likheten i namnen Jefferson Starship och Starship var nog för att övertyga mig om att soptunnan var rätta platsen för deras plattor.

Men så en dag fick jag för mig att jag borde undersöka hur det egentligen låg till. Tänk om jag hade alldeles fel. En av anledningarna var att jag har några av Grace Slicks, sångerskan i bandet olika skepnader, soloplattor från 70-talet och de är ganska intressanta kreationer. Inte alls likt We Built This City. Långt därifrån. Så när jag hittade ett par Jefferson Starship plattor för ett väldigt rimligt pris slog jag till. Nu skulle frågan utredas på djupet.

Jag skall erkänna att jag varit onödigt hård och negativ mot Jefferson Starship. Musiken på Dragonfly ligger betydligt närmare 60-talets Airplanes tongångar och Paul Kantners och Grace Slicks soloplattor än kommersiellt radioskval. Det är ganska flummigt, harmonierna i sången känns igen och Grace Slicks texter är lika speciella som alltid. Och precis som vanligt bidrar en massa olika människor med musik och texter. Till de åtta låtarna finns 12 kompositörer varav hälften var medlemmar i bandet. Det som saknas på Dragonfly är de mer urflippade och experimentella låtar som kan höras på 60-talets plattor och soloplattorna som gjordes. Här hamnar alla låtar inom "normalmallen" vilket inte behöver vara negativt. Man hör också en skillnad i soundet. Det känns lite mer 70-tals produktion över plattan, speciellt gitarriffen har ett annat sound än tidigare. Kanske ett sound lite mer mot mainstreamhållet även om det var ett väldigt långt steg kvar till 80-talets popproduktion. Plattan är mer lättillgänglig än det de tidigare hade skapat, men fortfarande är de sitt arv trogna. Jag tror Jefferson Airplane diggare kan gilla den här plattan.
Science-fictionomslaget är inte något höjdaromslag, och representerar inte musiken på skivan speciellt bra. Bortse alltså från det.


Paul Kantner

Bandet bestod vid denna tid av Paul Kantner, Grace Slick, Craig Chaquico, David Freiberg, Johnny Barbata, Papa John Creach samt Pete Sears. Dessutom dök den gamla Jefferson Airplane sångaren Marty Balin upp och sjöng på låten Caroline, som han också skrivit texten till. Just den låten tycker jag inte speciellt bra om, som vanligt är det låtarna Grace Slick sjunger på som jag gillar bäst. Avslutningsnumret Hyperdrive är nog min favorit.
Eftersom så många låtskrivare har bidragit till musiken är plattan lite spretig, men jag tycker ändå den är mer sammanhållen än det de tidigare hade gjort. Enligt uppgift spelades plattan in efter en turné istället inför en, vilket kan ha bidragit positivt.


Grace Slick

Sammanfattningsvis kanske inte ett måste i skivhyllan, men ändå en helt OK platta. Betydligt bättre än vad jag tidigare har trott om Jefferson Starship. Om man gillar Jefferson Airplane vågar jag nog mig på att rekommendera ett köp.

Tracklist
Side A
1. Ride The Tiger 5:11
2. That’s For Sure 4:58
3. Be Young You 3:49
4. Caroline 7:29

Side B
1. Devil’s Den 4:03
2. Come To Life 3:46
3. All Fly Away 5:25
4. Hyperdrive 7:44

Procol Harum – ”Shine On Brightly” (1968) 

Den här plattan har funnits med ett tag i mitt liv, jag införskaffade den under tonåren. Jag minns än stunden i affären då jag rotade runt i skivbackarna, och hur min nyfikenhet och fascination väcktes av omslaget. Jag hade ingen aning om vilka Procol Harum var, visste inte från vilket år plattan var, men blev omedelbart övertygad om att den här plattan måste vara fantastiskt bra. Jag menar, ett grönskimrande omslag med en naken kvinna (skyltdocka?) ståendes vid ett piano i ett landskap som hämtat från en Salvador Dalitavla kan inte betyda annat.

Infriades mina förväntningar? Ja och nej.

Shine On Brightly är Procol Harums andra platta, året innan hade de haft sin megahit A Whiter Shade Of Pale vilket hade öppnat världens ögon för bandet. Denna uppföljare lät inte som något annat jag hade hört, soundet var annorlunda än vad jag tänkte musiken från 1968 borde låta som. Låtarna saknade den tydligt flummiga och psykedeliska touch som jag hade förväntat mig, detta var inledningsvis något av en besvikelse, men snabbt insåg jag att det fanns en annan kvalitet. Det är ett ganska rakt sound och bandet gömmer sig inte bakom effekter såsom baklängesgitarrer eller wah-wah pedaler, texterna refererar inte heller till tillstånd inducerade av olagliga substanser (mig veterligen), kärlek eller världsfred. Sångaren Gary Brookers röst sätter också en tydlig prägel på låtarna, då den på sätt och vis är ganska oslipad och oförställd. Den ligger långt fram i ljudbilden utan körer, stämmor eller andra effekter.

Än idag låter denna platta väldigt annorlunda än mycket annan  musik jag har från åren runt slutet av 60-talet. Många anser att denna skiva var en viktig del i grundandet av den progressiva genre som blev stor under 70-talet, speciellt den drygt 17 minuter långa sviten In Held Twas In I på B-sidan är att tacka för det.

A-sidan utgörs av fem riktigt sköna låtar med många svepande refränger, mycket orgel, mycket piano och en del klösande gitarr. Jag tycker det finns en lite mörk, vemodig touch på många låtar. Innan jag lärde mig mer om vilka Procol Harum var hade jag en misstanke om att det var ett kristet band som sjöng religiös musik. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att tänka så, men något i musiken väckte denna tanke. Kanske att jag hörde likheter med bandet Sunday Funnies som jag också trodde var ett kristet band.

B-sidan inleder med den vemodiga Magdalene (Me Regal Zonophone) och övergår sedan i den tidigare nämnda In Held Twas In I. Den består av ett antal stycken sammanvävda till en helhet och är även den riktigt skön. Allt från tät mystik till cirkusvarité. Procol Harum var inte först med låtar som denna, men de var bland pionjärerna.

Sammanfattning: En platta som jag kan rekommendera. Jag upplever den i mångt och mycket som relativt vemodig och melankolisk, en skiva som jag hellre sitter och lyssnar på än dansar till. På den negativa sidan kan nämnas att jag inte är överförtjust i Gary Brookers röst, och eftersom den är en viktig del i musiken påverkar den känslan för skivan. Jag har använt ordet ”psykdelisk” i texten idag, och det är svårt att tydligt definiera ord som detta. Idag skulle jag nog säga att det finns en psykedelisk touch på denna skiva även om de klassiska effekterna/texterna man tänker på inte finns med. Fråga mig dock inte vidare om detta, då jag tror att jag inte riktigt kan förklara mig.

Tracklist

Side A

1. Quite Rightly So 3:43

2. Shine On Brightly 3:36

3. Skip Softly (My Moonbeams) 3:51

4. Wish Me Well 3:24

5. Rambling On 4:33

Side B

1. Magdalene (My Regal Zonophone) 2:54

2. In Held Twas In I 17:40

Lee Hazlewood – "Requim For An Almost Lady" (1971)

Ännu en av dessa sköna Hazlewoodplattor. Denna platta är globalt sett något av en raritet då den gavs ut endast i Sverige och England, vid tiden det begav sig. 1999 gjordes en nytryckning i USA, men självklart är det originalet man vill ha i sin hylla. På discogs.com står med stora bokstäver gällande den svenska tryckningen:

Notice: IT IS ILLEGAL TO SELL THIS ALBUM IN THE UNITED STATES OF AMERICA AND ITS TERRITORIES, THE UNITED KINGDOM, CANADA AND AUSTRALIA.

Anledningen till detta har jag ingen aning om, men det förhöjer onekligen mystiken kring plattan. Och eftersom jag har den svenska utgåvan känner jag mig lite som en desperado. Living on the wild side!

Som nämnts i tidigare inlägg bodde Lee i Sverige vid denna tid vilket förklarar att den släppts just här (och Storbritannien). Många räknar detta som en av hans bästa plattor och jag är till viss del benägen att hålla med. Soundet är relativt simpelt, de flesta låtar består av Lees sång, akustisk gitarr och bas. Inga feta stråkarrangemang, inga ljudeffekter och inga körer som fyller ut. Men det räcker väldigt långt. För det första, och allra viktigast, är det riktigt bra låtar, nästan allihop. För det andra sätter Lees djupa röst sådan prägel på varje låt att de blir något utöver det vanliga. För det tredje har texterna ofta någon sorts mörk twist eller lite vridet innehåll som roar och/eller intresserar. Öppningslåten I’m Glad I Never uppfattar jag inledningsvis som en fin kärlekslåt till den brutala slutstrofen sjungs, "I’m glad I never... owned a gun.". Plötsligt blev låten något annat.

Som brukligt är med Lee lutar det en del åt country, men på Requim... är det minst lika stor del singer songwriter à la Leonard Cohen, t.ex. Många av låtarna är väldigt sköra och vackra kreationer, samtidigt finns det alltid någon sorts drogig psykedelisk touch som förhöjer dom ett par snäpp. Men hade Kenny Rogers sjungit dom är jag säker på att det hade låtit som klassisk country. Samtliga låtar inleds av ett kortare talat parti av Lee.

Jag rekommenderas varmt denna platta till mänskligheten, bara konstverket till omslag rättfärdigar ett köp. Jag har sett den säljas för 6-700 kr. i min hemstad Uppsala, så därför kändes det som ett fynd när jag hittade den i fint skick för under 200 i Göteborg. De é la goa gubbar i Göteborg!

Tracklist

Side A
1. I'm Glad I Never... – 1:04
2. If It's Monday Morning – 3:54
3. L.A. Lady - 2:20
4. Won't You Tell Your Dreams - 3:52
5. I'll Live Yesterdays - 2:50

Side B
1. Little Miss Sunshine (Little Miss Rain) - 2:33
2. Stone Lost Child - 2:02
3. Come on Home to Me - 2:58
4. Must Have Been Something I Loved - 1:40
5. I'd Rather Be Your Enemy - 2:12