torsdag 26 januari 2012

Lee Hazlewood - "Trouble Is A Lonesome Town" (1963)


Lee Hazlewood är en skön snubbe som i perioder har varit en av mina absoluta favoritartister. Jag är inget större fan av Country & Western men Lees version av denna musik är njutningsbar, den har ofta kallats Cowboy psychedelia eller psykedelisk country, en beskrivning som ofta passar ganska bra på det han skapade. I hans musik finns dessutom ofta en ganska skön och mörk humor som gör lyssningen ännu roligare, och han går aldrig över gränsen så det blir töntigt.

Mest känd för omvärlden är troligen Lee för klassikern These Boots Are Made For Walking som han skrev och producerade åt Nancy Sinatra. De två gjorde för övrigt en hel del skön musik tillsammans och älskaren av psykedelisk musik känner troligen till storverket Some Velvet Morning, en av de bästa låtarna som skapades under 60-talet.

Trouble Is A Lonesome Town var Lees första soloalbum. Han hade redan under 50-talet producerat och skrivit en hel del musik och andra, bl.a. arbetade han en del med Duane Eddy. Musiken på Trouble... är relativt sparsmakad. Förutom sin djupa barytonröst bjuder Lee sällan lyssnaren på mer än ett par akustiska gitarrer och en bas. Här och där tittar ett munspel fram. Varje låt inleds med att Lee berättar en historia om någon karaktär i staden Trouble, en imaginär stad löst baserad på hans egen födelsestad. Hans berättande akompanjeras stillsamt av en gitarrs bluesackord. Därefter kommer sången igång i vilken vi får en fördjupad beskrivning av händelser kring den beskrivna personen.

Redan i öppningslåten Long Black Train bjuds lyssnaren på Lees (enligt mig) roliga humor i hans beskrivning av dramatiken kring hans vilda vän Jim:

And so I cut my friend
Twelve men convicted him
Ninety nine years is what he got
I'll bet it seems like a hundred to Jim

Så fortsätter plattan med Lees berättande och efterföljande lite vridna countrylåtar. Det är en bra platta och en imponerande solodebut. Men senare under 60-talet och 70-talet tycker jag Lee skapade ännu intressantare musik då det lite psykedeliskt vridna fick influera allt mer. Speciellt är en hel del av det han gjorde med Nancy Sinatra njutningsbart. Trouble... är på det stora hela en relativt "normal" platta där Lee ändå visar vad som väntar. Andra höjdpunkter från plattan är We All Make The Flowers Grow och Look At That Woman, den sistnämnda återigen med en text som får mig att le.

Look at that woman standin' there
Look at that woman ain't she fair
Look at that woman seems so fine
Lord I wish that woman was anybody else but mine
Anybody else but mine

She can't cook and she can't love
and she ain't worth a dime
And Lord I wish that woman was anybody else but mine

Det är väl humor på hög nivå?

Lee bodde en längre tid på 70-talet i Sverige där han bl.a. arbetade tillsammans med Torbjörn Axelman. En låt från hans tid i Sverige är klassikern Walking Down Valhallavägen.
Exemplaret av Trouble... i min ägo har det svenska omslaget och är en återutgivning från 1971.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag denna platta, det är en god början på att lära känna Lee. Sedan rekommenderar jag läsaren att utforska Lee Hazlewoods övriga skapelser, om så inte redan gjorts. Det finns en hel del kul att upptäcka, ofta musik med någon sorts mörk twist.

Tracklist

Side A
1. Long Black Train 2:23
2. Ugly Brown 3:24
3. Son Of A Gun 2:53
4. We All Make The Flowers Grow 1:50
5. Run Boy Run 2:19

Side B
1. Six Feet Of Chain 1:40
2. The Railroad 1:38
3. Look At That Woman 2:33
4. Peculiar Guy 2:17
5. Trouble Is A Lonesome Town 3:46




onsdag 18 januari 2012

Julian Lennon - "The Secret Value of Daydreaming" (1986)


Det kan inte vara helt lätt att heta Julian Lennon. Å ena sidan har man en fot inne i musikindustrin enbart tack vare ens efternamn, å andra sidan kommer människor alltid att förknippa en med ens far. Och vem kan leva upp till en sådan legend?

I alla fall inte Julian på den här plattan. Jag måste säga det direkt, jag tycker denna skiva är riktigt dålig. Den har allt negativt jag förknippar med musik från det mörka 80-talet. Soundet är ett typexempel från detta årtionde, den där polerade, tråkiga, lätta produktionen där absolut ingenting sticker ut. Där allt är inslaget i... i... ja, jag vet inte... 80-tal?

Förutom den tråkiga 80-talsproduktionen är låtarna dåliga. Egentligen finns det inte en enda som får godkänt, enligt min smak. Med en annan produktion kanske sista låten Want Your Body skulle kunna komma upp i ett G. Dessutom är låtarna för långa, det känns alltför ofta att producenten dragit ut på dom så långt som möjligt bara för att fylla ut plattan. Musiken kan enklast beskrivas som typisk kommersiell 80-talspop.


Min kritik kommer absolut inte för att jag jämför Julian med sin far. Det behövs inte. Men om jag trots det jämför med mitt förra inlägg som jag definierade som offentlig terapi är detta en uppvisning i total ytlighet.

Julian må vara förlåten. Han vara bara 23 år gammal när han gjorde detta album och enligt vad jag tagit del av hastades albumet till viss del fram efter hans framgångsrika debutalbum något år tidigare. Tydligen hade han inte heller levt det mest hälsosamma liv efter debutalbumets framgångar vilket eventuellt påverkade låtskrivandet.

Jag gillar inte att såga plattor men kan inte göra annat i detta fall. Jag köpte skivan i min tonår enbart på grund av nyfikenhet angående hur John Lennons son skulle låta. Jag spelade skivan en gång, sedan fick den ligga. Nästan 25 år senare spelade jag den igen inför detta blogginlägg och jag kommer med all säkerhet aldrig att spela den igen.


Tracklist


Side A
1. Stick Around 4:04
2. You get What You Want 4:04
3. Let Me Tell You 4:17
4. I've Seen Your Face 3:28
5. Coward Till the End? 6:12

Side B
1. This Is My Day 3:55
2. You Don't Have To Tell Me 4:56
3. Everyday 3:51
4. Always Think Twice 3:58
5. Want Your Body 3:26


tisdag 10 januari 2012

John Lennon – ”John Lennon / Plastic Ono Band” (1970)

Brutal ärlighet. Självutlämnande texter. En dos bitterhet. En dos primalterapi. Ett relativt avskalat sound. Det är några av delarna i John Lennon / Plastic Ono Band. När jag som tonåring köpte denna platta lyssnade jag en hel del på Beatles, speciellt gillade jag deras mer psykedeliska alster. Allra mest gillade jag Lennons låtar. De var oftast både flummigare och mer experimenterande än McCartneys bidrag. Därför blev jag ganska besviken på denna platta. Den var inte alls flummig och psykedelisk. Det var inga baklängesgitarrer eller LSD-inducerade sångtexter. Istället var det en ganska mörk och ångestfylld musik. Brutal verklighet.

Detta var Lennons första fullängdsplatta som soloartist och inspelad på Abbey Road Studios. Mycket av musiken är inspirerad av den primalterapi han genomgick vid denna tid, vilket förklarar vissa tunga teman i låttexterna.
Ringo Starr spelar trummor på skivan och Phil Spector medverkar på piano på en låt (Love), han nämns också som medproducent. I praktiken producerade dock John och Yoko det mesta av plattan själva eftersom Spector ofta var borta på annat.


Det är inte en lätt platta att ta sig an och inget man sätter på som skön bakgrundsmusik för att skapa en hemtrevlig stämning. Plattan kräver fokus och uppmärksamhet för att fullt ut uppskattas. McCartneys och (ibland) Lennons lekfullhet från Beatlestiden är här långt borta. Det är allvarligt, sorgligt, argt, bittert och Lennon gör upp med både det ena och andra. Öppningsraden från första låten Mother sätter prägeln – ”Mother, you had me, but I never had you.”.
Den troligen kändaste låten från skivan är Working Class Hero. En annan känd låt är God där John bland annat räknar upp allt och alla han inte längre tror på, där han slutligen också säger de nu klassiska orden ”I don’t believe in Beatles, I just believe in me.”

Plattan räknas som en av de viktigare plattorna genom musikhistorien och hamnar ofta högt upp på ”Best of”-listor. Jag har dock inte helt lätt för den. Den kräver kanske för mycket av lyssnaren. Texterna är oftast för självutlämnande och brutalt ärliga. Soundet är lite väl sparsmakat och enkelt. Det är ingen sjutakt, feta arrangemang eller komplexa låtstrukturer. Tvärtom ganska ”simpla” låtar - verser och refränger. Jag saknar den experimentella Lennon från några år tidigare (med det inte sagt att komplexa låtstrukturer och äventyrliga musikaliska experiment alltid är något positivt).
Samtidigt så respekterar jag plattan väldigt mycket just på grund av det ovan nämnda. Och på många sätt är det en banbrytande platta olikt allt annat i den mentala nakenheten där inget döljs. Med andra ord mer nydanande och experimentell än det mesta annat som gjordes vid samma tid eller senare (komplexa låtstrukturer, sjutakt och baklängestrummor inräknat).

Även om jag inte lyssnar på denna platta speciellt ofta tvingas jag ändå, när det kommer till kritan, säga att detta är en bra platta. Motsatsen, att den skulle vara dålig, känns helt främmande. John Lennon / Plastic Ono Band är en oerhört ambitiös platta där det är en musiker/konstnär som är väldigt seriös med sitt skapande. Det är långt ifrån kommersiell mainstreammusik för radion, det är snarare offentlig psykoterapi. Det känns som om Lennon verkligen menade allvar med denna platta.


Parallellt med denna inspelning spelade Yoko Ono också in Yoko Ono / Plastic Ono Band som gavs ut samma datum. Samma musiker och produktionsteam användes till båda plattorna. Den plattan har dock inte fått samma uppmärksamhet.


Tracklist
Side A
1. Mother 5:34
2. Hold On 1:52
3. I Found Out 3:37
4. Working Class Hero 3:48
5. Isolation 2:51

Side B
1. Remember 4:33
2. Love 3:21
3. Well Well Well 5:59
4. Look at Me 2:53
5. God 4:09
6: My Mummy’s Dead 0:49