Greatest Hits Of The World 2 (1974)

Låt oss direkt fokusera på den viktiga frågan, hur är flickan på omslaget kopplad till musiken? Fotot är på gränsen till att kunna vara med i en pornografisk tidning av det snällare slaget, men en flicka på ett skivomslag, ståendes på en strand klädd i baddräkt, varav överdelen är någon form av nät-BH, har såklart någon sorts mening. En symbolik. Frågan är bara vilken.

Kanske är kopplingen plattans öppningsspår? Det är Sylvias mamma vi ser på bilden. Obekymrad om sina moderliga plikter och ansvar, totalt opåverkad av föräldraskapets tunga och destruktiva påverkan. Även om hon är lite mörk kring ögonen (detta fick mig ett ögonblick att tänka att hon är heroinist, är inte heroinister ofta mörka kring ögonen?). Men var är Sylvia!? Badar hon? Kan hon simma? Har hon flytväst!!!??? Eller är kvinnans glädjestrålande ansikte en bekräftelse på att You made me so very happy? Sedan dök en idé upp som gjorde mig både rädd, bekymrad och fascinerad - tänk om det är The witch queen of New Orleans vi ser på omslaget!? En vacker häxa som med sin förföriska uppenbarelse förtrollar oss och får oss att göra saker vi inte trodde var möjliga - avslöjar våra djupaste hemligheter, förråder våra vänner och köper Greatest Hits-plattor. Sådan vi i efterhand inte förstår hur vi kunde göra.

Baksidan

För det kan väl inte vara så att skivbolaget placerar en vacker, lättklädd kvinna på omslaget, utan koppling till musiken, bara för möjligheten att sälja några extra exemplar? Att målgruppen heterosexuella män eventuellt lättare langar upp plånboken och konsumerar, istället för att skamset besöka en skum kiosk, iklädd en djupt neddragen keps och luva, för att köpa senaste numret av FIB-aktuellt? Inte kan väl ett skivbolag vara så girigt och beräknande, det är ju i det närmaste ondska.

Men se på många av Roxy Musics omslag. Varför funderar jag inte på samma sätt kring dom? Definierar jag kanske dom som konst, med någon sorts djup tanke bakom, medan dagens skivomslag inte framkallar denna tanke. Men egentligen är de väl ungefär samma omslag? Eller?

Nåväl, nog om det lite billiga omslaget. Musiken? Ja, ärligt talat är det en del ganska sköna låtar. Det är ju ändå en Greatest Hits-skiva, så om titeln inte ljuger är innehållet sådant som den breda allmänheten uppenbarligen har uppskattat. Vi har t.ex. Janis Joplin med Me And Bobby McGee, The Byrds med Mr Tambourine Man och Fleetwood Mac med Albatross. Sköna låtar hela bunten. Sedan är det klart att det finns en del tristare nummer också, t.ex. OC Smiths Little Green Apples.

På A-sidan kände jag mer eller mindre till alla låtar, på B-sidan var det tvärtom. Det gjorde mig lite misstänksam, antingen har det bara slumpat sig så eller så har skivbolaget gjort det med flit. Detta i så fall utifrån att man på den tiden faktiskt provlyssnade på plattor i affären innan man köpte dom (jo, man gjorde ofta så), men oftast orkade man bara lyssna på första sidan, speciellt om det stod folk i kö för att provlyssna. I affärerna fanns oftast ett begränsat antal skivspelare, ibland bara en. Det fanns en outtalad, ibland uttalad, regel om att man inte skulle uppta en skivspelare alltför länge. Nåväl, medveten om detta kunde förstås skivbolaget placerat ett gäng mer okända låtar på B-sidan som man lite kreativt kunde kalla hits. Men kanske är jag alltför misstänksam. Personligen var jag för ung att lyssna på radio och komma ihåg låtar vid denna tid, och blev inte hitarna riktiga klassiker som fick ett fortsatt liv i diverse sammanhang har de sannolikt passerat mig förbi.

På B-sidan gjorde jag en ny bekantskap i låten Son Of My Father med Chicory Tip. Det visade sig att Giorgio Moroder var inblandad i låten vilket kanske förklarar den roliga moogslingan som förgyller låten. Den är från 1972, samma år jag föddes, så jag hoppas att jag är förlåten att jag inte hade hört den förut. Men kul var den.

Undertiteln på skivan är The original versions! Här vill jag bara lägga in någon form av protest då Beatles Obladi Oblada framförs av The Marmelade, och den nämnda Byrdslåten Mr Tambourine Man förstås också är en cover (det finns eventuellt fler). OK, jag förstår att låtarna var hits i form av dessa covers, men jag tycker ändå en protest är befogad. Det är ju inte den ursprungliga originalversionen. Är en undertiteln därmed en lögn? Funderar man alltför länge över detta snurrar man snart in sig i olika tankebanor, så jag lämnar frågan här.

Tydligen var omslagbilden en succée, för att andra Greatest Hits Of The World kör på samma tema:

På det hela taget en helt OK platta med en del ganska sköna låtar. Visst, omslaget ger den ett lite billigt skimmer, och Greatest Hits-plattor kan man alltid lite snobbigt rynka på näsan åt, men många av de enskilda låtarna är bra. Jag har antingen fått skivan någon gång i present tillsammans med massa andra LPs, eller så har den ingått när jag någon gång köpt en kasse plattor med tämligen okänt innehåll. Eller så var det omslaget som lockade mig, den skumma kiosken låg för långt bort, och det var mindre pinsamt att köpa en LP. Jag minns ärligt talat inte.

Tracklist

Side A
1. Dr. Hook & The Medicine Show - Sylvia's Mother 3:55
2. The Marmelade - Ob-La-Di, Ob-La-Da 2:56
3. Janis Joplin - Me And Bobby McGee 4:30
4. The Byrds - Me Tambourine Man 2:17
5. Bobby Vinton - Sealed With A Kiss 2:48
6. Blood, Sweat & Tears -You've Made Me So Very Happy 3:26
7. Fleetwood Mac - Albatross 3:07

Side B
1. Redbone - The Witch Queen Of New Orleans 2:45
2. Chicken Shack -I'd Rather Go Blind 3:13
3. Chicory Tip - Son Of My Father 2:51
4. Santana - Ji-Go-Lo-Ba 4:18
5. The Tremeloes - Silence Is Golden 2:57
6. OC Smith - Little Green Apples 3:48
7. Georgie Fame - The Ballad Of Bonnie And Clyde 3:07

The Artie Kornfeld Tree - "A Time To Remember" (1970)

Ibland tänker jag att livet runt 1970 var mycket roligare - folk var avslappnade och trevliga, de gillade varandra, solen sken varje dag och man hade kul nästan jämnt. I parkerna dansade folk under träden hållandes varandras händer, ibland med kläder på, ibland nakna, men alltid med en blomsterkrans runt halsen. Och hallå, varför luktar röken från era hemrullade cigaretter så konstigt!? I alla fall tänker jag så när jag hör Artie Kornfeld Tree. Oljekris, Vietnamkrig och svältkatastrofer kan vi väl glömma ett tag.

Det här är en trevlig platta skapad av en av männen som låg bakom Woodstockfestivalen. Även om han skrivit ett otal låtar åt andra artister, medverkat på plattor, producerat plattor och varit vice president för Capitol Records, är det här den enda skiva, mig veterligen, Artie spelade in under (nästan) eget namn.

Och precis som jag ibland får för mig att livet var mer okomplicerat 1970 är det här en tämligen okomplicerad platta. Det är ett gäng sköna låtar, en speltid på 27-28 minuter, och en samling musiker som har roligt tillsammans. Öppningslåten Country Morning on 56th Street är en av plattans bästa, i konkurrens med skivans bombastiska och fantastiska avslutningsnummer Rockn'roll Is Here To Stay. Man kan inte annat än att hålla med. Lyssnaren bjuds också bl.a. på en Neil Young cover i form av Helpless. Jag kan inte hjälpa att jag tycker den låter väldigt lik Knocking On Heaven's Door. Men en skön låt i vilket fall.

Skivan är utgiven på Dunhill Records vilket bara i sig gör skivan extra rolig att äga. Och sedan har vi förstås det schyssta omslaget, ett riktigt konstverk som bekräftar mina teorier om livet runt 1970. Det måste vara roligt att vara skivomslagsdesigner. Det var bl.a. omslaget som fick mig att köpa skivan. Jag går nämligen fortfarande i den naiva tron att omslagsbilden säger något om musiken på skivan, även om jag vid ett otal tillfällen fått denna idé omkullkastad. Men när det gäller A Time To Remember stämmer bilden ganska bra överens med musiken, även om baksidan råkar vara mer dyster.

Sammanfattning: En trevlig okomplicerad platta från tiden då solen alltid sken. Det är bra fart i skivan, en lagom psykedelisk touch och man blir på gott humör av att lyssna på den. Jag tar hellre en skiva på 27 minuter som är kul (nästan) rakt igenom, än en CD på 72 minuter där hälften är konturlös utfyllnad (jag har ett antal sådan CDs från tiden när CDn var ganska ny och artister gick i fällan att utnyttja hela dess speltid). En del låtar hade dock gärna fått vara lite längre på A Time To Remember. Vissa hinner knappt börja innan de tar slut, och man lämnas med funderingen hur denna låt hade kunnat fortsätta och kanske, kanske, vilken fantastisk sak det hade kunnat bli. Nåväl, hittar man plattan i någon skivbörs tycker jag att man med gott samvete kan köpa den.


Tracklist

Side A
1. Country Morning On 56th Street 3:10
2. First Anniversary Cut 3:10
3. McCracken's Cut 0:50
4. Helpless 2:56
5. Sweet Sweer Music Refrain 1:46

Side B
1. Time To Remember 2:30
2. Rockn'roll Babies 2:42
3. Thanks For The Sunshine 2:16
4. Tears Of Yesterday (Chapels Of Our Minds) 3:16
5. Des Moines, Iowa Variety Show 2:44
6. Rockn'roll Is Here To Stay 2:06

Jag har bara hittat en video från plattan, covern Helpless. En bit in i låten hörs ett brummande ljud några sekunder, så ska det inte låta.

Universal Energy (1977)

Ofta får man frågan vilken som är ens favoritplatta eller artist. Den frågan brukar man oftast kunna svara någorlunda på, även om svaret kan variera beroende på dag eller vara lite lagom svävande och otydligt. En betydligt svårare fråga att svara på är vilken som är ens sämsta platta i samlingen.

Det var mitten på 90-talet och jag var student i Lund. En god vän hälsade på mig och vi satt och softade i vardagsrummet, samtalade och lyssnade på schysst musik. När det var dags för en ny platta bad plötsligt min vän mig sätta på den sämsta platta jag hade. Vilken oväntad twist. Jag tvingades tänka i helt nya tankebanor och verkligen går utanför boxen, som man säger. Resultatet av dessa tankegångar blev att jag tog fram plattan Universal Energy och lade på skivtallriken.

Ett idag något orättvist omdöme, skulle jag vilja påstå.

Universal Energy är en fransk platta med musik som på vissa sidor på nätet beskrivs som kosmisk disco. Det låter ju hur coolt som helst. Männen bakom plattan är Bernard Estardy (aka Le Baron) och Jean-Pierre Bourtayre. Båda är beskrivna i den franska versionen av Wikipedia, för de som tycker om språkövningar. Jag vet ärligt talat inte hur kända de är utanför Frankrikes gränser. Det är syntbaserad, till största delen instrumental, musik skapad för snart 40 år sedan. Det betyder förstås att soundet är ett annat än dagens, på gott och ont. Det schyssta är ju att i sina bästa stunder låter elektronisk musik från 70-talet riktigt coolt, med ett sound som en del försöker återskapa idag. I sina sämsta stunder låter det billigt och riktigt taskigt.

Bernard Estardy

Jean-Pierre Bourtayre

Universal Energy bjuder väl på båda varianterna. Även om plattan ofta beskrivs som disco är inte allt dansant. En del mer fartfyllda numren är riktigt sköna, med just det sound som många vill åt idag, t.ex. öppningsspåret tillika titelspåret. Sedan har vi en låt som Christmas For Space som är lugnare, lite Ralph Lundstenvibbar, där soundet inte riktigt funkar. Här bjuds för övrigt lyssnaren på den enda vokala inslaget i form av en robotröst som bl.a. önskar oss god jul, och en del barnröster som skapar en nästan psykedelisk stämning.

Jag har sett skivan säljas för summor upp mot 500-600 kr på nätet, vilket betyder att jag gjort en fin investering. Jag betalade 7:50 kr för, i slutet på 80-talet (prislappen sitter kvar). Anledningen att jag köpte den var att jag tolkade titeln som kosmisk energi, och därmed att plattan skulle innehålla kosmisk, flummig musik. Det var det som gjorde mig så besviken och fick mig att stämpla den som den sämsta plattan i min samling - det var inte den flytande, kosmiska musik jag trodde. Och i slutet på 80-talet, och hos den tonårige Markus, var den musik plattan bjöd på inte så het.

Det här är inte den sämsta platta jag har i min samling, långt därifrån. Idag tycker jag den är lite småcool, med sitt snygga elektroniska 70-talssound. Med den här på stereon befinner jag mig plötsligt på Studio 54.

Kan avslutningsvis tillägga att jag alltid trott att personen på omslaget kör motorcykel. Hjälmen på skallen och ena handens ställning tydde på det. Men när jag nu för första gången på 25 år tittar lite närmare på omslaget ser jag att det gör han ju inte alls. Jag vet inte vad han gör, eller vem han är, men inte kör han motorcykel i alla fall. Det är troligen ett av de fulare omslagen i samlingen.


Tracklist

Side A
1. Universal Energy 5:52
2. Space Energy 10:08

Side B
1. Disco Energy (I) 6:53
2. Christmas For Space 6:34
3. Disco Energy (II) 2:57

Paul Simon in Concert: Live Rhymin' (1974)

Jag har alltid gillat Simon & Garfunkel, vem gör inte det? Jag har också alltid gillat Paul Simons sologrejer. Ändå har jag aldrig köpt någon platta med dessa artister. Fråga mig inte varför. Som tur är har jag ändå några av dessa skivor i samlingen, plattor som jag tagit/räddat från släktingar. Välgärningar, alltså.

Den här plattan har tillhört en av mina farbröder, innan sommarens flytt till Montreal erbjöd han mig att gå igenom hans samling och välja de skivor jag ville ha. Detta eftersom han aldrig lyssnade på dom, jag är till och med osäker på om han överhuvudtaget hade en skivspelare. Erbjudanden som dessa är ju rena julafton, och fylld av bubblande glädje tog jag en titt på vad han hade. Det här var en av plattorna som följde med västerut.

Det här var Paul Simons första liveplatta, osäkert exakt var det spelades in då inget anges på skivan. På nätet anges London och New York som ett par inspelningsplatser. På de inledande låtarna är det bara Paul tillsammans med en akustisk gitarr, därefter kommer den brasilianska gruppen Urubamba in i bilden och utökar ljudbilden. Självklart river Paul av El Condor Pasa (If I Could) uppbackade av den sydamerikanska gruppen. På sida B kommer istället gospelgruppen The Jessy Dixon Singers upp på scen och hottar till det hela. De får till och med sjunga en låt helt själva, Jesus Is The Answer, vilket också råkar vara den låt på plattan man kan vara utan.

Vad finns att säga om denna skiva, egentligen? Den är förstås bra, Paul Simon bjuder på några doser melankoli, några vackra stillsamma sånger och några mer fartfyllda, gospelindränkta nummer. Sedan kan man alltid diskutera hur nödvändig skivan är att ha om man har låtarna i deras originalform. Det är väl tveksamt om liveversionerna slår studioinspelningarna, men har man ingen annan platta med Paul Simon (med eller utan Garfunkel) så kan den nog rekommenderas eftersom den bjuder på ett ganska brett spektrum av Paul Simons låtskatt. Det är en enkelplatta, så hela konserten från denna turné är inte med, endast utvalda låtar.

Personliga favoriter är den fina versionen av klassikern Sounds of Silence, Duncan med sköna flöjter samt The Boxer, som andas minnen från barndomen hos mormor och morfar för min del.


Tracklist

Side A
1. Me and Julio Down By The Schoolyard 2:47
2. Homeward Bound 2:45
3. American Tune 3:58
4. El Condor Pasa (If I Could) 4:08
5. Duncan 5:11
6. The Boxer 6:11

Side B
1. Mother And Child Reunion 4:00
2. The Sound Of Silence 4:27
3. Jesus Is The Answer 3:28
4. Bridge Over Troubled Water 7:10
5. Loves Me Like A Rock 3:16
6. America 4:35

Rhapsody - "Rain Of A Thousand Flames" (2001)

Det är bombastiskt, pretentiöst och högljutt. Trummor i överljudsfart, orkestrala inslag och några kortare avbrott av lugnare tongångar. Lägg också till en fantasyberättelse som tema sjungen av en riktig heavy metalröst. Precis allt musik ska innehålla!

Eller?

Rhapsody var/är ett italiensk metalband som skapades 1993. Första gången jag hörde plattan ville jag kalla musiken metalopera. Sedan läste jag på Wikipedia att musiken ska definieras som symfonisk power metal. Tänk så fel jag hade, men fortfarande tycker jag metalopera passar ganska bra.

Bandet började som Thundercross, innan de tog sig namnet Rhapsody. På grund av juridiska skäl tvingades de 2006 byta namn och blev då Rhapsody of Fire. 2011 lämnade grundaren Luca Turilli bandet och skapade Luca Turilli's Rhapsody. Avskedet och skapandet av det nya bandet skedde uppenbarligen på vänskapliga grunder, och båda banden fortsätter samexistera.

Rain Of A Thousand Flames är den enda platta jag har med bandet, den här sortens musik är inte den jag vanligen lyssnar på. Men jag har läst till mig att Rhapsody hade en röd tråd genom sina plattor i form av en fantasyberättelse, The Emerald Sword Saga. Senare under skivproduktionen fortsatte sagan i form av The Dark Secret Saga. Kampen mellan det onda och goda med demoner, monster och magi. Klassisk fantasy alltså.

Rain Of A Thousand Flames, deras fjärde platta, anses vara en brygga mellan plattorna Dawn Of Victory och Power Of The Dragonflame, den sista delen i The Emerald Sword Saga. Skivan innehåller en parallellhistoria till huvudtemat och är tydligen inte essentiell för huvudsagan. Det handlar om hur den onde Akron förstör stad och land med hjälp av the Emerald sword som han kommit över.

Anledningen att jag köpte den här plattan? Jag hittade den för ett par år sedan i Uppsala där den kändes ganska malplacerad i butiken som i övrigt mest hade topplistemusik på CD, bara det gjorde mig nyfiken. Den kostade under hundralappen och jag var för tillfället inne i kort period då jag hade ett extra intresse för bildskivor. Sist men inte minst, det som puttade mig över köpekanten var klistermärket på omslaget - Limited edition, 3000 copies worldwide. Självklart måste man ha en sådan platta, den kan ju bli värd pengar. Dessutom hängde det med en affisch inne i omslaget.

Även om det inte är min sorts musik är plattan lite smårolig att lyssna på. Jag är lite svag för det mäktiga och bombastiska i musik, och här finns det mycket av det. Gillar man metal, kanske speciellt metal à la Iron Maiden, med några nävar symfoniska inslag så är det säkert ett bra köp. Men för min del blir det säkert inte fler skivor med Rhapsody eller andra band ur genren, det räcker bra med den här.


Tracklist

Side A
1. Rain Of A Thousand Flames 3:43
2. Deadly Omen 1:49
3. Queen Of THe Dark Horizons 13:42

Side B
Rhymes Of A Tragic Poem - The Gothic Saga
1. Tears Of A Dying Angel 6:23
2. Elnor's Magic Valley 1:40
3. The Poem's Evil Page 4:04
4. The Wizard's Last Rhymes 10:38