torsdag 28 maj 2015

Leonard Cohen - "Songs From A Room" (1969)


En av min nya hemstad Montreals stoltheter är förstås Leonard Cohen. Han bodde faktiskt inte så långt från där jag själv bor, och har fortfarande kvar sin lägenhet, enligt lokala källor. Kanske har jag till och med passerat lägenheten, eller till och med honom själv, utan att vetat om det. Tydligen bor han en stor del av året i Kalifornien, enligt samma källor, men spenderar fortfarande en del tid i sin gamla hemstad. Det skulle vara intressant att byta några ord med honom, för mig i alla fall, kanske inte för honom. Men jag är (kanske lyckligtvis) för räddhågsen för att våga närma mig honom om jag skulle se honom. En räddhågsenhet som vi väl kan omformulera som "respekt för andras integritet".

Songs From A Room var Cohens andra platta. Den har ett relativt spartanskt sound jämfört med debutplattan och senare alster, vilket även avspeglas i det minimalistiska omslaget. Tydligen hade en del av Cohens vänner kritiserat honom för, vad de ansåg, överproduktionen på den första platta (en åsikt jag inte håller med om). Så producenten Bob Johnston såg det bland annat som sin uppgift att skydda Cohens låtidéer från allt för många influenser från omgivande musiker. Plattan är inspelad i Nashville. Faktum är att Cohen började spela in plattan i Hollywood året innan med David Crosby som producent, något som uppenbarligen inte klickade.


Plattan öppnar med klassikern Bird On A Wire, en av Cohens mest kända och älskade låtar. Den följs av Story Of Isaac som har den bibliska berättelsen om Isak, som av Gud beordras mörda sin son, som tema. Cohen har berättat att det är en protestsång mot Vietnamkriget som pågick vid denna tid. Min personliga favorit är The Partisan, som är en cover på den franska sången La Complainte du Partisan, speciellt den fransksjungande kvinnliga kören är vacker.

Cohen bodde under några år på 60-talet på den grekiska ön Hydra, bl.a. tillsammans med sin dåvarande norska flickvän Marianne Ihlen. Hon var en stor inspirationskälla för Cohen, t.ex. klassikern So Long Marianne från debutplattan handlar om henne. Marianne är kvinnan som syns på omslagets baksida, ett foto från deras rum på Hydra. Bird On A Wire är också skriven på Hydra, inspirerad av fåglar som satt på de nyuppsatta telefonledningarna på ön.


Cohen anses vara en av de singer songwriters som haft allra störst påverkan inom poulärmusikens värld, tillsammans med Dylan och Paul Simon. Han är i det närmaste en legend idag. Songs From A Room är svår att inte tycka bra om. Men visst, jag skulle inte ha så mycket emot ett lite mer "producerat" sound, efter ett tag kan det kännas lite enahanda, kanske lite tråkigt, med de sparsmakade arrangemang skivan bjuder på. Cohen började sin artistiska karriär som poet och författare, så man kan med gott samvete fokusera på texterna istället, om man tycket själva melodierna blir lite trista.


Tracklist

Side A
1. Bird On A Wire 3:26
2. Story Of Isaac 3:35
3. A Bunch Of Lonesome Heroes 3:12
4. The Partisan 3:26
5. Seems So Long Ago, Nancy 3:39

Side B
1. The Old Revolution 4:46
2. The Butcher 3:17
3. You Know Who I Am 3:28
4. Lady Midnight 2:56
5. Tonight I Will Be Fine 3:47



onsdag 27 maj 2015

KISS - "Hotter Than Hell" (1974)

Att lyssna på denna skiva är som att höra ett eko från barndomen. KISS var min äldre brors stora favoriter åren innan tonåren, vilket innebär att bandet är en av mina första musikupplevelser. Jag minns när min bror och tre av hans vänner sminkade sig som idolerna, tog sina tillsågade låtsasgitarrer, riggade "trumsetet" på pingisbordet, bjöd in grannskapets barn och mimade till KISS. Höjdpunkten var när trummisen tog några nävar 5-öreskolor och slängde ut över publiken. Personligen hade jag en trasig kamera och lekte journalist till bandets förtret. När de låtsades sparka ned mig från scenen ropade morsan ilsket nerifrån att "låt Markus vara!" vilket förstås störde konsertupplevelsen.


Hotter Than Hell var bandets andra platta och gavs ut endast ett halvår efter debutplattan. Ännu hade de inte blivit den kommersiella produktmaskin KISS senare förvandlades till, i mina ögon var de fortfarande primärt ett rockn'rollband 1974. Och det är en ganska skön platta på det hela taget. Mina gamla favoritlåtar som Parasite, Goin' Blind, Comin' Home och Strange Ways blandas med en del inte lika bra.

Plattan spelades in i Los Angeles med samma producenter som på den första plattan. Bandet, där alla medlemmar kommer från New York, gillade inte Los Angeles. Och de tycks inte heller helt nöjda med det färdiga resultatet då de i intervjuer har varit tveksamma till om de använde sig av rätt producenter. Tanken hade varit att fånga och återge bandets tyngd de hade under liveframträdanden, men frågan är om de lyckades. Till råga på allt hade bolaget Casablanca inte längre något kontrakt med Warner Bros gällande distributionen, vilken därmed blev problematisk. Detta fick som konsekvens att plattan inte sålde lika bra som de inblandade hade hoppats. 1977 belönades bandet dock med en guldskiva efter 500 000 sålda exemplar.


Av mina fyra favoritlåtar är inte mindre än tre skrivna av Ace (med hjälp av Paul på Comin' Home). Dock hade han inte självförtroendet vid denna tid att sjunga själv utan lät övriga bandmedlemmar dela på den äran. Men han var en bra låtskrivare, och av medlemmarnas senare simultant utgivna soloplattor räknas hans som den bästa av de flesta.

Under årens lopp har Paul och speciellt Gene framställts som "the bad guys", främst gällande deras behandling av Peter och Ace och deras tydliga fokus på kommersialiseringen av bandet med miljontals kringprodukter. Peter och Ace har ofta setts som hjältarna. Samtidigt hade Peter och Ace under många av åren relativt grava drogproblem vilket påverkade deras beteende och prioriteringar och de var med all säkerhet ganska svåra att hantera. I en intervju nämner bl.a. Gene hur de fick snabba sig att spela in Aces partier tidigt under dagen innan han slocknade. Så det finns säkert flera sidor av saken.


Hotter Than Hell är en helt OK platta, och skapades av ett band som fortfarande primärt var ett band. Gillar man Glam/Rockn'roll/Metal från 70 talet så gillar man säkert skivan. Det är inte lika tungt som t.ex. Led Zeppelin eller Black Sabbath från samma tid, många av KISS fans var barn, det är både lättsammare och mer tillgängligt, och visst, lite mer ytligt.


Tracklist

Side A
1. Got To Choose 3:54
2. Parasite 3:01
3. Goin' Blind 3:36
4. Hotter Than Hell 3:31
5. Let Me Go, Rock And Roll 2:14

Side B
1. All The Way 3:18
2. Watchin' You 3:43
3. Mainline 3:50
4. Comin' Home 2:37
5. Strange Ways 3:18



onsdag 13 maj 2015

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - "Did You Ever?" (1971)

Nancy och Lee har gjort många bra låtar tillsammans, men en del av det de gjorde kunde också vara lite smörigt och kanske väl klämkäckt. Lite av dansbandscountry. På den här plattan bjuds det på en del av det senare, men som tur är lyfts plattan av ett par riktigt sköna alster.

Det här var duons andra, och sista, platta tillsammans. Lee bodde vid det här laget i Sverige och tre år hade hunnit passera sedan parets första skiva.

Jag gillar generellt Lees soloplattor bättre än duons då de inte har samma glättiga yta och är mindre käcka. Men första sidan på dagens platta bjuder som tur är på den episka duetten Arkansas Coal (Suite) där paret beger sig lite mer utanför ramarna och bjuder på en tragisk historia med död och gruvdramatik, i vilken Nancy är dottern och Lee fadern. Denna låt bryter av skönt med sin annorlunda struktur och större ljudlandskap.


Andra sidan öppnar med den lika tragiska Down From Dover som sjöngs av Dolly Parton i originalversionen. Jag har noterat att många tycks gilla Partons version bättre, personligen är jag så van att den ska låta såsom Nancy och Lee sjunger den, så jag gillar den bäst. Höjdpunkten på B-sidan är annars låten Big Red Balloon. En riktigt skön låt som samtidigt är humoristisk utan att bli klämkäck. Kanske hela plattans höjdpunkt.

Kanske är Lees avresa i den stora röda ballongen från sin gnatiga hustru en återspelning av verkligheten. Det här blev i alla fall Nancy och Lees sista skiva tillsammans. Sista låten Got It Together Again är intressant och lite lustig. En stor del av den är ett samtal mellan paret, som i alla fall låter som en ganska spontan och orepeterad dialog, där Nancy bl.a. önskar att de kan göra en till platta tillsammans. Vi får också reda på att Lee är 42 år gammal och har två barn. Låten slutar med att Lee frågar om hon är klar och om han får åka tillbaka till Sverige nu, innan han avslutar med ett svenskt "Hej då!".

I USA gavs plattan ut året efter, då med namnet "Lee And Nancy Again" och en annorlunda låtordning.

Tracklist

Side A
1. Did You Ever?
2. Tippy Toe
3. Back On The Road
4. Arkansas Coal (Suite)
5. Congratulations

Side B
1. Down From Dover
2. Friendship Train
3. Paris Summer
4. Big Red Balloon
5. Got It Together Again