Olympic Souvenir (1980)
Олимпийский Сувенир

Jag var väldigt sportintresserad som barn, och OS-tävlingarna var alltid en höjdpunkt i tillvaron, precis som VM-tävlingar. Fyra år mellan varje OS kändes som en evighet, vilket gjorde de ännu mer speciella. Som barn är fyra år väldigt mycket, och för varje OS var jag väl i mångt och mycket en helt ny person. Mitt största minne från sommar-OS i Moskva 1980 är avslutningsceremonin då Misja, som OS-maskoten hette, fällde en tår. Jag fann det otroligt sorgligt och fällde nästan en tår själv. OS var över och nästa OS var så fjärran, Misjas sorg förstärkte min egen. Men det gick nog ganska snabbt så var livet som vanligt. USA bojkottade Moskva-OS, vilket gjorde det lite annorlunda.

Skivan är en dubbelplatta med en blandning av klassisk musik, primärt på första skivan, och folkmusik från Sovjetunionen, vilket hittas mest på andra plattan. Jag tycker andra plattan är mest intressant. jag har alltid varit intresserad av folkmusik från olika delar av världen och finner det betydligt mer inbjudande än den klassiska musiken, som är en blandning av orkestrar, körer och operor. Ofta högljutt och bombastiskt. Av någon anledning har Bach letat sig in också. Nä, folkmusiken är roligare, en av favoriterna är en kör från Georgien, som sjunger en dov och dyster sång, precis i samma anda som körpartierna i Kate Bush Hello Earth (som är sång lånad just från Georgien, med egenpåhittad text, lyssna gärna på den). Eftersom alla sånger sjungs på ryska (tror jag), både de klassiska låtarna och folkmusiken, så känns allt som rysk kommunistpropaganda. Detta förstärks troligen av den orealistiskt misstänksamma relation jag, och troligen de flesta svenskar, hade till Sovjetunionen på tiden det begav sig. Även om jag idag inser att det sannolikt inte sjungs om kommunismens storhet och Sovjets härlighet, sitter känslan kvar.

Anledningen att jag har skivan är att det är ännu en räddad från mina föräldrars skivsamling, när den var på väg bort, till soptunnan eller lokala loppisen. Inte för att jag är så intresserad av rysk musik, men själva skivan kändes så udda så jag gärna såg den i min ägo. Jag gissar på att min pappa fick skivan då han besökte Sovjetunionen å jobbets vägnar vid tiden för OS. Jag har sett den säljas relativt dyrt på nätet, vilket alltid glädjer. Och eftersom jag aldrig kommer spela den igen, efter undersökningen inför detta blogginlägg, kommer den vara i toppskick även om 100 år. Barnbarnsbarnen kommer glädjas.